Jag har börjat promenera. För motionens skull. För att få det att hända har jag lagt in det i vardagen, så jag går mellan Fridhemsplan och jobbet i Solna. en nätt tur på 42 minuter.
Eftersom jag är lite galen, min pappa brukar kalla det "twisted mind", så kan jag inte promenera utan att hjärnan finner det lite tråkigt och därför söker efter mönster och avvikelser. Det e...nklaste, som väl många gör? är väl att följa stenläggningen på något sätt, men min sjuka hjärna nöjer sig inte med det inte.
Framförallt så börjar den omedvetet att söka efter perfektion och extremer i omgivningen. Det finns många sådana exempel, som när jag överblickade ett koppel med tvåhjuliga kamikazetorpeder (cyklister). Hälften verkade ha hjälm, och därefter är den promenaden förstörd av meningslös hjälm-och-skallberäkning. 50% Mer? Mindre? Det drog snabbt iväg och hjälmarna vann, men hjärnan ville hitta flera mönster. Var det män på gamla cyklar som inte hade kruka eller paranta damer med yvigt hår? unga? strax innan målgång är jag som vanligt bara mer förvirrad och dessutom upplyst av en hoper meningslös, osammanhängande statistik.
Torpeder för övrigt, är ju helt livsfarliga. som fotgängare är det inte en fråga om man skall skada sig, utan hur. Bortsett från att min hjärna är vrickad så prenummererar ju min vänsterfot på vrickningar. Dock har jag insett att de verkliga hot man utsätts för som fotgängare är cyklister, hundar, hundägare, bilar och sniglar.
Sniglar till att börja med utgör mellan varven en snorig hal massa, vilken det nog vore mest pinsamt att skadas av. "Han halkade på en snigel och bröt lårbenshalsen". Moget! Det andra animaliska hotet är hundar, vilka verkar bli jätteinspirerade av främlingar som i motsatt riktning går i rask takt. Det inbjuds ofta till lek, eller så sätter den bullriga köttkvarnen igång och en avrättning känns annalkande.
Cyklister verkar ha en känsla av att deras miljömedvetna insats, är av vikt för samhället, och då så pass viktig att typ "blåljus" gäller. Alltså, andra skall flytta sig. "Fotfolket! Vik hädan här kommer en cyklist som gör en viktig miljöinsats och det är bråttom att rädda miljön". Jag har lite olika approach, men jag vill inte dö, så då stöter jag lätt på nästa hot, hundägarna. Hoppar man åt sidan från en gångväg, hamnar man i gräset. Hundägare plockar inte alltid upp skiten efter sig så då samlar jag på mig den under mina fötter. Inte muntert och luktar illa på bussen hem.
Till sist då så har vi bilisterna. Dessa är nog faktiskt det minsta hotet eftersom de inte så ofta kör på gångvägar och trottoarer, dock så måste man korsa en och annan väg ibland och då har vi en konflikt. Som gammal Indienresenär har jag dock ett övertag mot mesiga svenska bilister. Kör man "chicken race" mot Svensson så stannar de. Alltså det är bara att kliva rakt ut i gatan och markera sin suveränitet med en hand i luften "STOP". Samma teknik i Indien kräver en karisma stor som Shiva för att ha en chans. Där är det race på allvar! Fegisar göre sig icke besvär.
Som avslutning på min sjuka hjärnas funktion, måste även mina hela två veckor militärtjänst (innan jag vapenvägrade och sökte vapenfri utbildning) nämnas.
På I1 i Kungsängen, Livgardet, var exercistiska övningar en viktig del av utbildningen. Man fick sonika lära sig att gå… Som artonåring! Jag hade viss övning på att promenera redan innan utbildningen, dock inte att göra detta i takt med andra. Av en händelse så satte det sig i min antimilitanta hjärna att vänster kommer före höger och att vänster kommer först. Vänster, vänster, vänster-höger-vänster. Ett idiotmantra som fastnat.
Insåg under mitt promenerande att vissa låtar var i samma takt som jag ville promenera. Trevligt att gå i takt tycker kroppen. Men... hjärnan vägrar låta sätta ner höger fot på taktslag "ett" och "tre". Det måste vara vänster.
Ser ni en kille med hundskit under fötterna, hoppandes i sidled för att slippa bli överkörd av cyklistera och taktjusterande med hoppsansteg för att marschera militäriskt i höjd med Pampas och Karlbergs slott, så är det nog mig ni ser! Har orange-grå ryggsäck också.
Tjohopp!
