Resan mot oändligheten, kapitel 3 En dag i parken

Något sen som vanligt, Konrads ambition till trots, på väg till jobbet, företaget X, i en stad, vi kallar den Y, där passerar Konrad en park. På väg till jobbet alltså. X i staden Y, ja, ni förstår.

Parken är platt som ett hav, kapitel 1, och ligger 4287 meter sydväst om stadens geometriska mittpunkt. Parkens gräns börjar där. Med platt menas i Konrads betraktelse, att inga större höjdskillnader finns än vad som går att köra på med en manuellt framförd motorgräsklippare. Nu har Konrad vid det här laget aldrig kört en dylik maskin, men hans enorma förmåga att kunna saker ändå, ger honom vishet nog att ana.

Konrad väljer denna dag, baserat på mest ingenting, att kliva av bussen i parkens sydöstra hörn, för att därifrån gå 1235 steg genom hela parken på de anlagda asfaltvägarna.
Några gånger som han gått genom parken så har han tappat räkningen, och en av dessa är denna gång.
Eftersom Konrad är något speciell, minst sagt, så måste ju stegen räknas, och med några memorerade tal och därtillhörande hållpunkter i parken, kan den slutgiltiga steglängden kalkyleras och anpassas så att det slutar på de 1235 stegen det skall bli.

Nu kunde man ju tänka sig att man går vidare och låtsas som att stegräkningen är oviktig om man kommit av sig, men inte idag, och sällan för Konrad.
Med något raskare steg, skyndar han tillbaka till startpunkten, vilket är där stenläggningen övergår i safalt, vänder lika raskt om och börjar. Vänster fot först. Alltid!

1,2,3,4... Konrad stegar, räknar och är mitt inne i parken, ur betraktarens synvinkel i alla fall. Där uppenbarar sig då ett mötande fordon, av renhållningstyp. Full bredd i förhållande till vägen har bilen, och sakta infinner sig en viss panik i stegräknarens hjärna. Tempots sänks och de grå cellerna jobbar för fullt med dels stegräkning, dels hur han skall parera fordonet, utan att behöva gå på gräset, vilket skulle vara fusk enligt hans strängt uppsatta regelverk för hur en promenad genom parken skall gå till, medelst stegräkning.

Så likt en kissnödig eller livrädd hund går han fram till nästa sopkorg och ställer i skydd sig bredvid den på ett ben, för hur skulle man räkna steg om båda fötterna stod på marken? Konrad gör därefter en justering i sin regelbok, att man får stödja sig mot ett föremål, om man står på ett ben, vänster. Sagt och gjort, något genant, står han nu lutad mot soporgen, som är av typen icke öppningsbar utan nyckel, men med grönt bulligt lock med två hål att kasta in skräpet i. Sopkorgen är full efter gårdagens firande av Y-stadens picknickungdomar, och visst innehåll hänger ut som dregel ur öppningarna.

Det långsamtgående fordonet med orange saftblandare på taket närmar sig. Ekipaget har roterande borstar på sidorna samt en borste baktill som samlar upp skräpet i den stora dammsugarliknande maskinen. För att inte dra in för mycket av stadens lort i lungorna tar Konrad ett djupt andetag och inväntar att maskinen skall passera, men till hans fasa frustar plåtmonstret till och bortarna liksom fordonet, saktar in.

Precis i höjd med sopkorgen parkerar så vidundret i ett moln av damm och avgaser, och ut kliver en orangeoverallförsedd man med barsk uppsyn. Något trött i blicken i alla fall.

- Väntar du på något? undrar mannen.
Aningens besvärad harklar sig Kondŕad som slutar knipa tätt, flåsar ut sitt igenhållna andetag, och måste andas in, mitt i dammolnet för att kunna svara.
- Ja, host, att du skall passera med bilen.
- Eller väntar du på pant från korgen?
- Nej, nej, svarar Konrad, snabbt och något förnärmad.

Mannen, på vars namnskylt det står Gunnar, rotar vid sidan av sin bil, och tar fram en ny sopsäck. Ur sin vänstra ficka kommer det upp en nyckel, som han använder för att låsa upp sopkorgen.
Konrad står fortfarande på ett ben och håller i sig mot locket, som nu skall öppnas. Han flyttar handen, så att locket går att öppna, och Gunnar ser mycket tveksam ut och ruskar lätt på huvudet, medan han fäller upp locket.

Båda två ser att det ligger fyra halvliters Petflaskor, av Coka Cola-typ i toppen på säcken som blottats, men också att där är en salig röra av potatissallad och kycklingslamsor av skinn och ben.

Gunnar som har hanskar på sig, griper snabbt två flaskor och ställer dom på bilens kofångare, sen tar han upp de andra två och ger till Konrad
- Vi delar väl fifti fifti, säger han på bred Y-dialekt.

Något tagen på sängen, tar konrad flaskorna, vilket gör att han för en stund måste släppa taget om sopkorgen.

Gunnar sliter ut innanmätet på korgen, sopsäcken alltså, och surrar igen densamma med ett svart stort buntband. Nya säcken åker i, och locket stängs igen.

Sin artiga vana trogen, säger Konrad tack, även om han mest är bedrövad över uppkommen situation, enbensstående lutad mot en sopkorg med två kycklingfettsdrypande petflaskor i händerna, mitt i favoritparken.

Bilen brummar igång och i ett nytt dammoln, rullar den iväg.
Konrad hostar till, och lagom till att han funderar på om han skall kasta flaskorna i tunnan igen, inser han att han har tappat räkningen, ännu en gång.

Resan mot oändligheten. Kapitel 2 Möt konrad

Varje bok behöver minst en karaktärsstark person. En av dessa i denna bok är Konrad.
Egentligen är han bara en biroll, eller snarare en skugga av bokens egentliga huvudperson, mig.

Inte desto mindre är Konrad karaktärsstark och tämligen målande och uttömmande i sina förehavanden och miljöbeskrivningar.

Lite sjuk i huvudet kanske han kan verka, men här är hans data:

Konrad, blond, lite vågigt, uttunnat hår, är 181,6 cm lång, 23 år, två månader 19 dagar 7 timmar och 24 minuter gammal. Ungefär. Vid havsytan vid ekvatorn  dras han mot jorden med 771,2 Newton och är nöjd med att det mesta är muskler. Speciellt vaderna är han nöjd med, även om de är aningens asymmetriska som ett resultat av en bristning i den vänstra, i samband med badmintonspel för ca. tre år sedan.

Bland hans primära intressen finns för mycket för att rymmas inom ett kapitel, varför detta blandas upp i resten av boken.

En sak dock, som måste nämnas, han kan allt, och kan han det inte så ljuger han om det och är både övertygande och bäst i sina resonemang.

Konrad är så oöverträffad att han aningen konkurrerar med mig, vars alter ego han har till uppgift att spegla. Sällan, men ibland har vi besserwisserkonflikter om vem som vet mest och bäst,  vilket oftast slutar med att vi sitter i varsit hörn och surar.

Vidare kan nämnas att Konrad älskar att sova. I alla fall just under den tid han sover. Till saken hör nämligen att begreppet "lägga sig" är lika förknippat med något tråkigt som det var när han var fem år, och detta sitter i, nu när han kan bestämma själv.
Ofta när det nalkas nattningstid, hittar han på de mest besynnderliga sysslor som liksom helt omöjliggör själva nattningen. Ganska precis som när han var fem, även om själva legobitarna bytts ut mot annat.

Utbildning har han knappt, och som bäst har han väl hyffsade betyg från högstadiet. Dessa betyg är troligen det som ligger till grund för hans stöddig oöverträfflighet i att veta allt, och avsaknaden av utbildning är det som ger honom rätten att ljuga. Ety, han har inte lärt sig hyffs.

Låt Konrad bli din följeslagare genom boken och bekanta dig även med hans vänner som säkert dyker upp i tid och otid. Ingen nämd, men troligen rätt många glömda.

Resan mot oändligheten: Förord

Alla avtryck som varje individ eller insekt gör, är ett avtryck i oändligheten. Därför tänker jag mig att om jag skriver om det nu, så kommer det att vara skrivet i all oändlighet.

Ungefär så, eller ganska exakt faktiskt, börjar min boks förord, den som snart har ett par kapitel klart, och vars fortsättning är lika okänd för mig som för dig.

Nu riktar jag mig inte till insekter, då dessa inte kan läsa, i nuläget i alla fall, fast om oändligt lång tid kanske de kan det.

Nåväl. Detta utsepar sig i samtiden, nådens år 2016, då jag, Martin Lange är ungefär 49 år, vilket bör betraktas som ganska medelålders. Om du tänker gammal, så är du ung och har statistiskt sett stärre chans att leva lite längre än mig och teoretiskt sett, så kommer du att vara närmare att leva längre fram i oändligheten.

Om man någon gång, sitter med några vänner, eller minst en (funkar även ensam, med risk för att vännerna kommer börja prata om.att du har problem) och delar på en flaska vin, så hamnar man där ibland. Inte i själva oändligheten kanske, men i frågan om densamma. Eller kanske evigheten?
Vad som är skillnaden kan ju också diskuteras och där jag är ense med mina båda hjärnhalvor att evigheten bara handlar om tid, medan oändligheten, handlar om rumstid. eller tidsrum. 

Åter till vinet. Den svindlande tanken att den tid som vi mäter i timmar och arbetsdagar, eller nanosekunder, är oändligt litet, även ett år, eller sekel tillochmed, är pyttigt småttigt, och faktiskt försumbart, när det kommer till en jämförelse med evigheten. Det är så klent ynkligt att det faktiskt inte ens är värt att nämna. Så var det osagt.

Så om du någon gång suttit där på akuten bland snörvlande, febriga barn och tänkt att det tar en evighet att träffa doktorn, tänk om. Det är inte ens mätbart. Eventuellt är det så kort tid, att det faktiskt inte ens har hänt.

Tanken svindlar, att blott vår tid på jorden, inte heller den har med evigheten att göra. Eller?

Nå, det var lite om termerna, och dess fullständiga obetydelse i denna bok.

Den här boken handlar nämligen om något helt annat.

Bla bla bla

Så ur mitt perspektiv, med avsikten att avslöja för er hur det blev så här, och vart och varför vi är på väg, så skriver jag denna bok. Tänk ett facit över mänskligheten, som en karta över era liv. Eller mitt...

Så. Nu är tangenterna uppvärmda av ett massivt ordbajseri. Ni kör vi!