Något sen som vanligt, Konrads ambition till trots, på väg till jobbet, företaget X, i en stad, vi kallar den Y, där passerar Konrad en park. På väg till jobbet alltså. X i staden Y, ja, ni förstår.
Parken är platt som ett hav, kapitel 1, och ligger 4287 meter sydväst om stadens geometriska mittpunkt. Parkens gräns börjar där. Med platt menas i Konrads betraktelse, att inga större höjdskillnader finns än vad som går att köra på med en manuellt framförd motorgräsklippare. Nu har Konrad vid det här laget aldrig kört en dylik maskin, men hans enorma förmåga att kunna saker ändå, ger honom vishet nog att ana.
Konrad väljer denna dag, baserat på mest ingenting, att kliva av bussen i parkens sydöstra hörn, för att därifrån gå 1235 steg genom hela parken på de anlagda asfaltvägarna.
Några gånger som han gått genom parken så har han tappat räkningen, och en av dessa är denna gång.
Eftersom Konrad är något speciell, minst sagt, så måste ju stegen räknas, och med några memorerade tal och därtillhörande hållpunkter i parken, kan den slutgiltiga steglängden kalkyleras och anpassas så att det slutar på de 1235 stegen det skall bli.
Nu kunde man ju tänka sig att man går vidare och låtsas som att stegräkningen är oviktig om man kommit av sig, men inte idag, och sällan för Konrad.
Med något raskare steg, skyndar han tillbaka till startpunkten, vilket är där stenläggningen övergår i safalt, vänder lika raskt om och börjar. Vänster fot först. Alltid!
1,2,3,4... Konrad stegar, räknar och är mitt inne i parken, ur betraktarens synvinkel i alla fall. Där uppenbarar sig då ett mötande fordon, av renhållningstyp. Full bredd i förhållande till vägen har bilen, och sakta infinner sig en viss panik i stegräknarens hjärna. Tempots sänks och de grå cellerna jobbar för fullt med dels stegräkning, dels hur han skall parera fordonet, utan att behöva gå på gräset, vilket skulle vara fusk enligt hans strängt uppsatta regelverk för hur en promenad genom parken skall gå till, medelst stegräkning.
Så likt en kissnödig eller livrädd hund går han fram till nästa sopkorg och ställer i skydd sig bredvid den på ett ben, för hur skulle man räkna steg om båda fötterna stod på marken? Konrad gör därefter en justering i sin regelbok, att man får stödja sig mot ett föremål, om man står på ett ben, vänster. Sagt och gjort, något genant, står han nu lutad mot soporgen, som är av typen icke öppningsbar utan nyckel, men med grönt bulligt lock med två hål att kasta in skräpet i. Sopkorgen är full efter gårdagens firande av Y-stadens picknickungdomar, och visst innehåll hänger ut som dregel ur öppningarna.
Det långsamtgående fordonet med orange saftblandare på taket närmar sig. Ekipaget har roterande borstar på sidorna samt en borste baktill som samlar upp skräpet i den stora dammsugarliknande maskinen. För att inte dra in för mycket av stadens lort i lungorna tar Konrad ett djupt andetag och inväntar att maskinen skall passera, men till hans fasa frustar plåtmonstret till och bortarna liksom fordonet, saktar in.
Precis i höjd med sopkorgen parkerar så vidundret i ett moln av damm och avgaser, och ut kliver en orangeoverallförsedd man med barsk uppsyn. Något trött i blicken i alla fall.
- Väntar du på något? undrar mannen.
Aningens besvärad harklar sig Kondŕad som slutar knipa tätt, flåsar ut sitt igenhållna andetag, och måste andas in, mitt i dammolnet för att kunna svara.
- Ja, host, att du skall passera med bilen.
- Eller väntar du på pant från korgen?
- Nej, nej, svarar Konrad, snabbt och något förnärmad.
Mannen, på vars namnskylt det står Gunnar, rotar vid sidan av sin bil, och tar fram en ny sopsäck. Ur sin vänstra ficka kommer det upp en nyckel, som han använder för att låsa upp sopkorgen.
Konrad står fortfarande på ett ben och håller i sig mot locket, som nu skall öppnas. Han flyttar handen, så att locket går att öppna, och Gunnar ser mycket tveksam ut och ruskar lätt på huvudet, medan han fäller upp locket.
Båda två ser att det ligger fyra halvliters Petflaskor, av Coka Cola-typ i toppen på säcken som blottats, men också att där är en salig röra av potatissallad och kycklingslamsor av skinn och ben.
Gunnar som har hanskar på sig, griper snabbt två flaskor och ställer dom på bilens kofångare, sen tar han upp de andra två och ger till Konrad
- Vi delar väl fifti fifti, säger han på bred Y-dialekt.
Något tagen på sängen, tar konrad flaskorna, vilket gör att han för en stund måste släppa taget om sopkorgen.
Gunnar sliter ut innanmätet på korgen, sopsäcken alltså, och surrar igen densamma med ett svart stort buntband. Nya säcken åker i, och locket stängs igen.
Sin artiga vana trogen, säger Konrad tack, även om han mest är bedrövad över uppkommen situation, enbensstående lutad mot en sopkorg med två kycklingfettsdrypande petflaskor i händerna, mitt i favoritparken.
Bilen brummar igång och i ett nytt dammoln, rullar den iväg.
Konrad hostar till, och lagom till att han funderar på om han skall kasta flaskorna i tunnan igen, inser han att han har tappat räkningen, ännu en gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar