24 Dec 2015

23 Dec 2015

Det strålar en stjärna, märk mina ord
Nu tändas tusen juleljus
Det är nu eller aldrig, över hela vår jord
För möten i alla hus

För att samlas kring något, vem vet vad det är
En son som äras skall
För mig är det mera av nu, och här
Som Tomte ett annat kall

22 Dec 2015

Tomten han är riktigt trött
Sömn är en passion
Klädde sig igår i rött
Genrepetition

Där fanns känslan hos envar
Lyckan var på Max
Bara några dagar kvar
Snart så är det dags

21 Dec 2015

Det lagas och fixas, en sorts terapi
Juldofter sprids i köket
Sirap och socker, en gräddeufori
Blir bra, på första försöket

Sen finns det en gryta, där någon rör om
Av minnen från tider som varit
Att lyfta på locket, det känns lite som
Både spännande och farligt

20 Dec 2015

Uppstår ett vakuum när jag byter uppdrag
Jobbtomten han är klar
Nu väntar gubben på nya uppdrag
Julen är ännu ej snar

Hur får man nu upp en lagom fart
Pulsen att vara i lag
Hur kan man vila och jobba smart
Decembers tjugonde dag

 

19 Dec 2015

Idag tar vi avstamp, med tomt batteri
I dagarna fem ska jag fylla
Säcken med klappar och vårt skafferi
Fast något mig lite förbrylla

Ett överflöd kanske är fel ambition
När många blir utan en del
Så jag bygger upp, min nya vision
Att mindre är inte helt fel

18 Den 2015

I tomtefars hjärta, det pickar och pockar

Det pirrar, en känsla han får

Jag vet vad som väntar, en uppgift som lockar

Precis samma sak varje år.

Jag börjar bli laddad, jag vet vart jag ska

Släden och renarna, med

På artonde dagen så känns det rätt bra

Jag laddar, för snart ska det ske

17 Dec 2015

Jag har gett mig sjutton, att finna den vägen
Som leder till julfrid och ro
Att nedslagen ta sig ur svårlösta lägen
En envishet krävs, som får gro.

Jag drar mig till minnes, och det som jag lärt
Av hur det har varit förut
Att hur mörkret än borrat in sig och tärt
Det löser sig ändå tillslut

16 Dec 2015

Jag vände på steken och tänkte tvärt om
Att jag kanske borde ta till
Ett nytt grepp om julen och plötsligt så kom
Jag på att jag faktiskt vill

På sextonde dagen, då kom den ändå
Den känslan jag saknat och letat
Den fanns inte ute bland saker och så
Det borde jag faktiskt vetat

15 Dec 2015

Femton idag, jag börjar bli brydd
Försöker ändå, nu och här
Utsidan sargas, det inre tar skydd
Kanske att vi som frukt, är

När målet är synligt, upploppet kvar
Nu när allting går galet
Skyddar vår karaktär oss och spar
Det goda under skalet

14 Dec 2015

Upploppet har gått igång
Rivstart på det sista
Inte redo denna gång
Lite rätt att mista

Börjar dock en känsla finna
Något är på lur
Låt det inte nu försvinna
Lucka fjortons tur

13 Dec 2015

Ibland i nuet, min hjärna tänker
I år fyrtioåttonde gången
Var på himlen, stjärnan blänker
Den i luciasången.

Ingen glögg eller pepparkaka
Trettonde dagen, är det tur?
Inte ens har jag hunnit baka
Ingen snö, på gran och fur.

12 Dec 2015

Hjärnan tänker stora tankar
Har jag någon plan
Hjärtat stannar upp, sen bankar
Redan tolfte dan

Hela livet visar sig
Allting går igen
Någon har förvissat mig
Men vad kommer sen

11 Dec 2015

Snart har halva tiden gått
Ångest är ju kul
Inget som jag ännu fått
Nä, jag ska ha jul

Sommar är ett halvår bort
Känslan, tänk er själva
Vintern den blir säkert kort
Bakom lucka elva

10 Dec 2015

Tiden går i över hundra

Timmar per sekund

Det får mig att faktiskt undra

Stannar upp en stund

Alla vi som bara ränner

Springer i vårt ekorrhjul

Väntans tid vi sakta bränner

Snart så är det jul

9 Dec 2015

Nio liv en kisse har
Siffran nu idag
Marken ute, ännu bar
Märkligt, tycker jag

Givit upp har nog naturen
Som om kampen över vore
Oj vad varmt, för oss och djuren
Fallen känns kung Bore

8 Dec 2015

Mörkret kryper tätt inpå
Ljuset är i fara
Vinterkänslan, si och så
Fattas snö nu bara

Gläntar därför lite grann
Dörren här med måtta
Kylan finns ju här minsann
Lucka nummer åtta

7 Dec 2015

Fick en känsla, om än svag
Norpad pepparkaka
Riktigt snäll då, det blir jag
Tomten må bevaka

Alltså att vi sköter oss
Lucka sju är god
Den som norpar har förstås
Äventyrligt mod

6 dec 2015

Andra dagen i advent
Sjätte luckans tur
Andra ljuset blivit tänt
Nu man undrar hur

Kommer julen komma snart
Kommer det nån snö
Än på marken är det bart
Bakom alla löv

5 Dec 2015

På femte dagen sade Gud

Nånting jag faktiskt glömt

Här följer så mitt eget bud

Nånting jag alltid drömt

Tänk goda tankar en hel dag

En strimma du då ser

Av hopp om ljus och jul en dag

Vi gläntar lite mer

4 Dec 2015

Kära vänner, väna fe

Bästa du, min vän

Titta hit, försök att se

Att jag kämpar än

Med att finna stämning snart

Bakom lucka fyra

Rasande går tidens fart

Goda råd är dyra

3 Dec 2015

Har sökt inatt, i drömmens värld

Den känsla jag vill ha

Men fann mig själv med draget Svärd

Lätt fylld av obehag.

Med ryck jag vakna klockan fem

Allt ej på godhet brås

Så lucka nummer tre min vän

Den får ett evigt lås

2 Dec 2015

Ett rim om dan är målet mitt

Här kommer nummer två

För än så får man skriva fritt

Så bäst att passa på

Just denna lucka är till mig

En kärlekskavalkad

Espressodroppar späker sig

I sojamjölkens bad

1 Dec 2015

Lucka nummer ett idag
Detta ska bli kul
Räknar upp i väntans tid
Blir det någon jul?...

Minns den från min barndoms dar
När det var kalas
Bjöds på läsk av mammas far
Bakom fanns det glas

En vän är en vän är en vän

Det här handlar om mig, mina vänner, men också deras vänner, eftersom mina vänner är dina vänner. Alltså handlar det om dig!

Att jag skriver om detta är för att det är viktigt att komma ut med. Jag är inte vän med alla som jag önskar att jag var det med. Jag försöker sätta ord på vad jag tror att jag står för, och vad som är viktigt för mig. Mina synnerligen egna betraktelser alltså. Dagliga!

Vad betyder det att vara vän? Ordet i sig, uttalat som ett adjektiv, vän [vä'n], vänare, vänast betyder nåt i stil med "fager", "vacker" enligt SAOL, men jag skulle även lägga till "snäll" eller "fredlig", vilket ju känns som en bra början om man vill koppla ihop det med substantivet vän [vän'], vänner.
En vän för mig är någon, där jag kan känna ett band av något slag. Därigenom ökar också min respekt. (Gaaahh! Ett till svårt ord som kan bli ett kapitel för sig.) Med respekt, menar jag "förståelse för den andra personen" och därigenom en viss garanti att inte svika, skada, eller på annat sätt "göra illa". Är det ok för mig att göra illa andra? Nä, självklart inte, men en vän innebär nån sorts förbund där "du har min respekt och förtroende, om jag har din". Det lär ligga i vår natur att vilja skapa dessa band, för att kunna skilja ut fiender. Alltså de som har för avsikt nå någonstans, utan att följa uppsatta regler om rättvisa och respekt.

Det här är inga nyheter. Men faktum är att vi ju har en massa graderingar på ordet vän. Följande till exempel:

Bästa vän, vän till familjen, äldsta vän, Facebookvän, närmaste vän, nyaste vän, hemlig vän, falsk vän, ovän.

Såklart väger vi detta olika och ordet vän får nya innebörder när man klämmer dit valfritt adjektiv före.

Alla vet att Facebookvän, i en mening som nån säger skulle kunna vara detsamma som "min systers kompis morsa". Närmaste vän skulle väl mer kunna vara nåt i stil med "den jag berättat mest sanningar för". Bästa vän, den man stött och blött saker med i många år och troligen en granne eller skolkamrat som man fortfarande har kontakt med, jämnårig gissar jag.

Att skaffa nya vänner då? (då menar jag inte adda suspekta skolkamrater på FB)?

Jag är 182 lång, rakad på huvudet med viss skäggväxt, grått. Bister uppsyn, stor snok och trots min vilja att le så ser jag nog mest sur ut, eftersom alla mina hjärnceller går åt till att fundera på viktiga och oviktiga ting, istället för att samordna ansiktsmusklerna och le mot omgivningen och framför allt nya kontakter. Så mitt första intryck på nya personer som jag möter brukar nog vara nåt i stil med "hej du rakade gubbe, du ser rätt sur ut och jag har bestämt mig för att hålla en viss distans tills du visar upp någon som helst social förmåga".
Det ger mig inget försprång när jag skall skaffa nya vänner (därför klamrar jag mig fast vid dom jag har). Skämt åsido. Jag har ofta uppförsbacke och då blir det ofta det motsatta som jag måste visa upp. Jag får anstränga mig lite för att vara lite trevligare och lite roligare och lite mer social än jag är, och på grund av min dåliga självinsikt, så anser jag att jag faktiskt redan innan, besitter dessa talanger. Iaf vet jag hur de funkar.
Nåväl, Först ett leende, sen ett skämt och sedan något socialt intresserat, som "var bor du", "Jättetrevlig att träffas" eller "har du en hund som är svart?".
Så från att ha blivit dissad till ett noll och intet vid första ögonkastet, så försöker jag vända det på tre sekunder genom nån halvt intränad harang.
Resultatet? Varierande. En del förstår precis vilken idiot jag är, medan andra ger det en chans och inväntar nästa situation för att se om det följer ett mönster att jag ev. besitter nån sorts trevlighet.

Första träffen enligt ovan är ju såklart första steget till en ny vän. Man måste liksom ha en första kontakt. Men hur går man vidare? Och när blir man vän?

Kemi är ju viktigt. Och med kemi tror jag många tänker på "sunda värderingar" alltså "som jag tycker". Eftersom vi alla tycker lite olika, så finns det ju såklart inget rätt eller fel. Men lika är lika. Och så behövs givetvis normal social talang. Någon som börjar en relation med att sätta sig på någon annan med nedlåtande repliker, eller det omvända, lyfta sig själv till skyarna genom skryt, skaffar sig en svår väg framåt. Jag brukar i alla fall försöka undvika det första. Att inte skryta om mig själv kan vara svårt, eftersom jag är så svåröverträffad, perfekt och dessutom ödmjuk... Well... Jag kanske har lite hemläxa på den punkten.

Kemi är också viktigt när det kommer till lukt, färg och form. Nu ska vi inte döma, men hjärnan drar slutsatser om allt detta innan vi ens hinner reagera. Om någon luktar illa, så hajar vi till och ryggar lite. Om någon har ett avvikande yttre, så blir vi osäkra. Inte därmed sagt att det är dåligt på något sätt, men det kan ta en stund innan vi normaliserat det. Jag tror i och för sig att detta är ett område där mänskligheten går fort framåt, och där acceptansen och normaliseringen snabbt har ökat.

Begreppet kamrat är inte samma sak som vän. Arbetskamrat och kollega, är en typ av socialt band, men väger in en hel del aspekter på ett professionellt förhållande. Det är inte en vald relation. Alltså finns det andra spelregler som i huvudsak avser det som sker på den spelplanen där man möts. "Jag kommer inte att vara ohederlig mot dig inom jobbets ramar" och "vi har den hierarkiska relation som våra roller ger oss". Det kan alltså finnas ett förordnat förhållande mellan kamrater eller kollegor, vilket jag inte tror det kan göra mellan vänner. I alla fall inte inom ramen för vänskapen. Då håller det inte.

Alltså måste nästa steg i en "skaffa-nya-vänner-manualen" rensa bort titlarna. Lägga ner vapnen och förbrödra/försysterliga sig med varandra. Relationen och vänskapen skall baseras på rent personliga grunder. Det går givetvis att vara vän med någon som man också har en hierarkisk relation till, men vänskapsförhållandet kräver då att den som står högst i rang, lägger ner sin titel när vänskapen underhålls.

OK! I got a friend!

Nä, det behövs nog en sak till för att kunna skaffa en ny vän. Jag måste dela med mig av mig själv. Jag vill komma vänner nära, och inte förrän jag har fått berätta om mig själv, kanske exponerat mina svagheter, hemlisar eller erfarenheter så kommer jag bli intressant. Och inte förrän en ny vän, lyssnar, ifrågasätter och kanske tom kritiserar eller värderar detta, så kommer vänskap uppstå. När detta skett ömsesidigt, och man på nåt sätt "känner varandra" så uppstår vänskap. Och så länge det finns respekt och balans i detta så finns det hopp.

Yes! Nu har jag en vän!

Vårda vänskapen: Steg 1
Respekt och ärlighet. Självklart! Färdigt!
Kanske inte så enkelt. Men helt klart är att alla vill ha ärliga vänner. Alltså, man skall vara ärlig själv. Att vara ärlig är att visa respekt.

Vårda vänskapen: Steg 2
Det finns ju ett mantra som vi fått höra sedan barnsben. "Behandla andra som du vill bli behandlad själv". Vem kom på det? Helt genialt ju! Och så enkelt. Vill man ha respekt, Ge! Vill man höra sanningar, var ärlig.

Är det så enkelt?
Nej, tyvärr är det inte det.
Inte helt sällan blir man faktiskt mindre vän med någon, eller man lär sluta känna någon som helt ändrar sina värderingar, men som man inte får ta del av.
Ibland är det någon som ljuger i en vänskapsrelation, och det kan, när sanningen uppdagas, skapa en förtroendebrist som heter duga. I vissa fall kan man bli ovänner, vilket inte är samma sak som inte vän, utan motsatsen till vän. Ovän! Alltså det finns en konflikt.

Är det värt det? Eller hur löser man det då?
Om det blir grus i ett vänskapligt maskineri, så är min ambition att alltid försöka lösa det. Även om det inte längre finns samtycke inom värderingsgrunder t.ex. Jag måste inte bli ovän med någon som plötsligt blivit en hatare. Jag kan försöka förstå och visa respekt. Men jag måste inte hålla med. Att avsluta en vänskap, kan alltså innebära att man slutar vara vänner, utan att bli ovänner.
Men om det bara är en förtroendekris det handlar om. Prata om det, prata om det och prata om det. Man måste reda ut saker, som annars, minst en av vännerna går och mår dåligt av. Även om det inte är du som mår dåligt, så har du ett ansvar inom ramen för vänskapen, respekt och ärlighet att faktiskt se till att ingen mår dåligt. Och ärligt! Det finns inga relationer som inte går att rädda. I alla fall till att ingen känner sig kränkt eller respektlöst behandlad.

Lever jag som jag lär?
Nej! Det gör jag inte, men efter att ha rannsakat mina ståndpunkter i denna blogg, så tror jag mig veta vad jag har för brister och vad som skall förbättras.
Du som är min vän, och som vet mina brister. Upplys mig om dessa så att jag har en chans att bli en bättre vän.

Lev som jag lär och behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Straffa aldrig! Aldrig!
//
Martin Lange

En teori om män i allmänhet och mig i synnerhet

Först fakta, sen teori.

Fakta:
Män är fysiskt starkare än kvinnor.
Och...
Män är djur!

Teorier:
I tidernas begynnelse fanns ett djur. Förlåt! En man! Han hette Adam. Precis som i alfabetet så kom han först. Resten av mänskligheten kommer i sin tur handla om Bertil och Cesar. Varje tidsålder med människor kommer att ha sin story.

Tillbaka till teorierna; Ponera nu, att han inte varit en han utan en hon. Oavsett, om det var den kristna guden som regerade eller inte. Jag tänker mig följande. Ponerar... I teorin. Ser fint ut i mina ögon! Paradiset och bara kvinnor! Ja, hon hade ju liksom inte kommit på den urbota dumma idén att tillverka en man av sitt revben.

Män är fysiskt starkare än kvinnor. Det är ju fakta. Detta gör inte män ett uns mer begåvade än kvinnor. Det är också fakta. Alltså tänkte gud nåt i stil med; "vi ger muskler till ena sorten men hjärna får de lika mycket". Praktiskt kanske när äpplen var giftiga och kvinnor svårtyglade (Eva kan ju knappast varit imponerad av en kille med trasig bröstkorg (ety han lär ju ha skapat henne av ett revben?)). Hon må även ha haft sina tvivel för han (man) som ju är ett djur, lär ju haft törst och längtan utan guds nåde (gud skapade ju bara en man) och Adam måste ha varit på henne som en hund.

Avbryter mig själv då jag faktiskt inte tror ett smack på tesen om att Adam var först och att Eva skapades i frustration och längtan av mannen.
Vi kör Darwin istället!

Ur haven steg amöbor och blev till gigantiska dinosaurier som i olika skepnader tuggade i sig hela djungler, eller i vissa fall varandra. Men då den stora kometen kom och dunsade ner antingen i Sibirien eller i Mexikanska Gulfen så blev det dammigt i atmosfären och dom dog i hosta eller liknande. Överlevarna var de som valt andra genetiska förutsättningar och typ aporna kände visst ansvar att resa sig, knyta yxor, samarbeta och avla fram oss människor.

Yepp! Vi är resultatet av forntida apor! Jaaaa! Precis så hade jag också gjort om jag ville ställa till med kaos. Jag hade gett uppgiften att populera jorden, till en flock apor. Not!

Apor, om vi tar t.ex gorillor så är dom håriga och apliknande.

Men ganska upprätta. Hanarna är typiskt dubbelt så tunga som kvinngorillorna. Och dessutom byggda i ren och rå muskelmassa. Djurvän som jag är vore det en styggelse att beskylla just gorillorna för den underfundiga idén att bilda människor. Men de må haft ett finger med i spelet.

Att likna män med gorillor känns dock ganska bra. Jag som är en samtida mespropp med mer hjärna än muskler kanske inte kan liknas med gorillor tänker ni som inte sett mig på nära håll i badbyxor... "Silverback". "Silverback Lange". Jodå. Och i dess enklaste form att locka fram gurglet och bli heligt förbannad, så... Jo... Jag är en sån som kan bli ilsken om någon tagit den sista bananen i fruktskålen.
Nu kanske jag inte är helt representativ för den manliga halvan av mänskligheten, men. Min blogg. Handlar om mig. Det har du nog redan märkt.

OK! En teori om männen är patetisk utan att nämna det viktiga. Honorna.
Vilket inflytande hondjuren haft på mänskligheten går nog inte att förstå om man inte sätter det i sitt sammanhang.

Tänk er värld med bara män: Människorna levde och verkade tillsammans och skötte fabrikerna där barnen tillverkades. De utfordrade och organiserade olika övningar, matställen, skolor och hygienritualer för att säkra sin överlevnad. Alla som föddes hade utanpåliggande (utanpåsittande) könsorgan och de äldre hade silverfärgade håriga ryggar.
Huliganism och krig förekom inte och stoooopppp! Det här håller inte.
Det skulle ju sluta i ett jargongsbaserat gruppslagsmål, fylleslag och kaos. Mänskligheten skulle dö ut redan innan en generation hade levt klart. De hade dödat varandra på en fotbollsmatch, typ.
Det räcker ju faktiskt att släpa ut en skock män på en öde ö i skärgården i ett par dagar för att de skall animaliseras och övergå i en primitiv ugh, gah och apfas.

Så, hur skulle då motsvarande värld se ut med bara kvinnor?
Jag är övertygad om att det skulle bli det paradis som Adam hade velat vakna upp i på riktigt.
Rättvisa och demokrati skulle råda på riktigt. Krig skulle inte förekomma och i den mån man skulle spela fotboll så skulle ingen, och då menar jag ingen! Ställa till med huliganbråk. Kanske inte ens domarna skulle vara mutade?!

Nu råkar det ju vara så att det inte finns fabriker som tillverkar barn. Det behövs en man och en kvinna (minst en av varje).
Alltså måste kvinnor och män fatta någon sorts tycke för varandra för att detta skall fungera, alternativt komma överens om att de träffas en eller ett par gånger för att avla.

Darwin, min vän. Du hade en teori. Förklara nu denna för mig.
"Survival of the fittest".
Jag förstår att den sämsta antilopen går ett bistert öde till mötes, eftersom att den är sjuk eller har taskiga gener, springer långsammast och blir middag för en flock lejon. Ödets ironi, eller den starkaste överlever. Helt enligt Darwin.
Jag köper också att de gener som kommer med i (av misstag eller mutationstjafs) en generation av vilket djur det än må vara, kan leda till att mutationen och dess avkommor dör, eftersom det inte funkade i verkligheten. Typ, att födas utan mun har negativa effekter på födointaget.

Nu hänger jag dock inte längre med. Alltså: Det naturliga urvalet, som det så fint heter, borde ha gett oss, både män och kvinnor, i kombination med vår begåvning och förmåga att planera och tänka, förutsättningarna att välja både livspartner och avelskamrat. Detta borde ju vara fundamenta för hur vi planerar. Monogama som vi är (borde vara, eller i alla fall tror oss vara).
Borde det då inte vara så att vi faktiskt väljer partner på förnuftiga grunder snarare än gorillanivå?
Det gör vi inte alltid. Vissa gör, och lyckas, men inte alla.

Män har ibland en förmåga att tänka och planera dylika saker under inverkan av testosteron. Massor av testosteron. Det är ett hormon som inte är att leka med. Det har en direkt motsatt inverkan på ord som "smart", "planera", "tänk", "duktig", "långsiktig". Det vet alla och detta är en mycket viktig faktor till att män är djur.

Javisst, det finns krångliga kvinnliga hormoner också. En hel bunt för säkerhets skull som gör att man som kvinna tänker mest olika hela tiden, eftersom dom i viss mån konfliktar med varandra och verkar ibland åt lite olika håll. Östrogen och oxytocin framför allt men prostaglandiner och progesteron i kombination så har vi en hel cocktail av känslor och fysiska funktioner. Få av oss skulle dock säga att kvinnor är lika enkla som män. Män är djur och tänker bara på en sak. Men faktiskt!!!
Kvinnor är klurigare och tänker bara på en sak ibland och en sak i taget, men kan inte vara så säker på vilket eller när och här är män som elefanter i en porslinsbutik. Alltid ett steg efter, bufllar lite på avdelningen med glasvaserna och skriker "OJ", när det blir fel, vänder sig om och går vidare.

Så män ställer till det genom att inte tänka så smart. Det vet alla och det det borde ju i ärlighetens namn alla flickor fått höra av sina mammor och ev. sina pappor (som har självinsikt nog). Alltså borde upplysningsnivån vara på topp.
Under förutsättning att både män och kvinnor fattar tycke för en partner av egen vilja och inte som ett resultat av den äldre generationens beslut så borde resultatet då vara, att män som har dåliga gener, taskig attityd, uselt ölsinne, och är fula blir utan kvinnlig partner?

Är det så? Känner du någon kvinna som har en man som faktiskt gör att man funderar på hur det gick till?
Varför fattade hon tycke? Hur bra var han den första veckan och nähä... Höll det inte på sikt. Konstigt.

Och på riktigt. Det är inte ens alltid de själva är förvånade. Men jag är.
Jag tycker om kvinnor. Alla kvinnor tror jag faktiskt. Är inte riktigt lika imponerad av alla män, och blir ibland ledsen för hur de behandlar kvinnor. Men inte helt sällan är de män som jag tittar snett på, eller blir förbannad på, de som slukat i sig, parbildat och attraherat förtjusande kvinnor, om inte annat för några timmar, veckor eller år. Inte särskilt ofta längre än så.

Män är djur!
Jag är en man!
Jag är ett djur!

I teorin...

Martin Lange

Konrad klev in genom dörren

Jag läser inte böcker.

Med undantag för att ha läst Huckleberry Finn, alla Pelle Svanslös och delar av Grottbjörnens Folk.
Givetvis har jag läst lite böcker för barnen också, men som andra plöjer skönlitteratur, Nope!

Hur kommer det sig då?
Men jösses! Så fort jag lägger mig på rygg och tar upp en bok så domnar armarna. Lägg den på magen och nacken går av. Lägga sig på sidan så domnar bara en arm, så det är ju bättre. Men nacken bryts i alla fall. OK! Vi sitter och läser, Tråååkigt.
Men ok, jag har försökt. Så kommer man väl igång.

"Inne i rummet stor två stolar och ett bord, William rättade till duken på bordet...."

Här har jag fastnat. Var det allt i rummet? Vadå duk? var den rutig eller? Hur rättade han till den? Lyfte bort den och la dit den igen eller? Bara plattade till en skrynkla? Var det ingen blomma på bordet? Stod bordet vid ett fönster? Undrar hur han mådde?

Det här med att läsa skjuter ju formligen iväg fantasierna och jag blir handfallen med att i huvudsak läsa mellan raderna, för det är där allt det spännande står.

Min ivriga fantasi gör att jag hellre skriver, eller snarare berättar ur fantasin. Så varje sommar har jag haft en följetong för barnen på olika teman. Några har kommit igen.
Grönmössa, om killen som bodde med sin mamma, men helst (och i boken oftast) var hos morfar på landet och gjorde dagliga äventyr.
Vad fort det går herr groda. En fabel om herr groda som hade de mest besynnerliga äventyr.
Ett par säsonger om "Haraldina Toiletteer", en sextonårig flicka som gick på häxskola, ja, något i kontrast till Harry Potter. En betydligt mindre skola, och helt andra förutsättningar. Dessutom med mycket mer magiska egenskaper, den borde man tecknat ner.
Senast handlade det om Staffan och Mattias som var bröder och som lyckades uppfinna en "typ" tidsmaskin, eller i alla fall ett sätt att resa in i mikrokosmos genom en enorm förstoringsapparat som kunde avbilda det som där fanns lagrat, vilket visade sig vara hela atomers livstid. Den blev också uppskattad.

Det som är så roligt med dessa sagor, är att jag bara knäcker namnet på kapitlet, väntar nån minut, och sen hör jag mig själv prata. Det är underbart att lyssna på hjärnan som själv modellerar fram scener och äventyr, och problem. Ibland blir man avbruten av nåt barn som undrar lite medan man berättar och då rycks man ur transen och plötsligt så tappar man tråden. Då behövs ibland en påminnelse av barnen var man var för att komma igång igen, eftersom jag själv ibland slutat lyssna på vad jag säger.

Det låter säkert jättekonstigt. Men det är precis så det fungerar.

Självklart har jag varit inne på att skriva en bok, men det är liksom inte samma sak. Då måste man tänka, och det är roligare när hjärnan jobbar själv.

Just rubriken "Konrad klev in genom dörren" som bloggposten heter, är ett typexempel på något jag brukar dra till med för att störa och tråka andra familjemedlemmar när dom är helt isolerade och okontaktbara, djupt försjunkna i en bok. Då lutar jag mig över deras bok och låtsas läsa högt och det brukar bli nåt sånt här.

Konrad klev in genom dörren, men en smäll gick den igen och han stegade bestämt fram till kylen.
Lena följde honom med blicken från köksbordet, men han såg inte åt henne.
Han ryckte upp kylskåpsdörren och muttrade "har vi nån..." sen avbröt han sig och tog fram en öl.
Han ställde ner ölen på diskbänken medan kylskåpsdörren sakta gled igen.
Utan att öppna ölen sa han "det är för jävligt". Han vände sig mot Lena, fortfarande utan ögonkontakt. "Hör du det, förjävligt".
Han plockade ner öppnaren som satt på kylskåpet med en magnet och satte den till flaskan. "Fan". Lena slutade att titta på honom. Hon förstod att det inte skulle bli en bra diskussion.
"Vet du vad dom gjort?"
Lena låtsades tro att han fortfarande var inne i sin monolog.
"Vet du?"
"Nä, men berätta då", sa Lena.
"Dom har sagt upp hela jävla kontraktet."
Han ryckte kapsylen av flaskan
"Alla fick sparken! Idag igen!"
...

Typ nåt sånt brukar jag kunna tvinga fram innan jag blir helt tystad av den som försöker läsa.

Det som är så roligt med mina egna berättelser, jämfört med en bok, är ju att jag VET hur det ser ut i rummet. Det är ju mina fantasier. Jag behöver inte väga några aspekter på var det dumma kylskåpet står, för det har min hjärna redan bestämt. Jag vet hur Lena ser ut och var hon har på sig och att hon har en halvfylld kopp kallt te med mjölk till höger om sig där hon sitter i rosa morgonrock med lite rufsigt hår och den trötta pelargonen i fönstret har en röd, lite vissen blomma bakom dom gula gardinerna. Jag vet, som ingen annan vet att Konrad har Blå jobbarbyxor, att ölen var en Falcon Blå, 33 cl folköl och att dom tre som fanns låg på nedersta hyllan i kylen. Jag vet att osten nästan var slut i kylen och att osthyveln låg i påsen med osten. Jag kan till och med känna lukten i den förbannade kylen och ser precis hur reklam-öl-öppnaren ser ut som är gjuten i polyester med en bild på en traktor som sitter lite snett uppe till vänster på kylen bredvid ett vykort med en solnedgång som nog suttit där ett tag.

Alla dessa nödvändigheter utelämnas ju i en vanlig bok? Hur i hela friden skall jag kunna få samma upplevelse som författaren som skrev boken om inte alla detaljer framgår?

Jag är helt övertygad om att jag kommer att skriva en bok en dag. Men jag är också lika övertygad om att den inte kommer att bli som andra böcker, eftersom den endast kommer utspela sig i detta kök med Konrad och Lena, med mycket detaljrika miljöbeskrivningar och korta, osammanhängande diskussioner, precis så som det kan vara i verkligheten.
Vad sägs om kapitel 14 i boken, "en ostmacka till middag". Eller kapitel 15 "Första tuggan på mackan".

Läsaren kommer inte att undgå någonting. Inte ens den lilla smulan av Wasa sport som har en pytteliten klick smör och som fastar i Konrads mustasch lite uppe till vänster, men som sedan trillar ner och träffar i hans öl som står på diskbänken.

Så, boken lär väl få heta just "Konrad klev in genom dörren, en sjuk dialog i 45 kapitel om en man, en kvinna, en macka och en öl"

Trevlig läsning!

Sommar! Sug på den du!

Ordet! Läs och njut, blunda och tänk... Sommar! Inte helt utan att det snabbt smakar smultron, luktar blomster, pirrar i magen och pulsen sjunker och stiger om vart annat.

Alla år sedan jag föddes så har allt och formligen allt handlat om sommaren.

Vem bryr sig det minsta om den metrologiska definitionen på sommar, när man själv kan sätta upp villkoren. Så låt oss börja.

Först behövs en sommar. Alltså inte den vi skall definiera, utan den som föregick objektet.
Det är fjol, eller "förra sommaren" som vi kommer att behöva som referens.
För att ens kunna definiera en sommar behövs nämligen ett drygt år.
Hur då kan man undra?

Jo, så snart en höst infaller, vilket också är en förutsättning, så reflekteras ofta till föregående sommar och jämförelserna med den som varit och den som skall komma, börjar i våra sinnen. "I somras var vi på Gotland, men nästa sommar ska vi till Italien", eller liknande.

Efter hösten händer det fruktansvärda! Vintern kommer! Hur vi än bär oss åt, så dyker den upp lika plötsligt varje år. Med kaos i trafiken, djävulsk kyla och med en natur, som förvisso är oskuldsfullt vit i våra tankar, men allt för ofta, i verkligheten, går i tusen nyanser av smutsgrått, med undantag från en och annan gran som ju faktisk är grön. Men den stackars innerstadsråttans vinter är bara kall, hal, grisig och grå. Kom inte och säg nåt annat.

Under vintern så har vi minnen av föregående sommar att se tillbaka till, och när man står där på busshållplatsen och lite smått hatar den svajiga infrastrukturen som hamnar i chock varje gång det kommer en snöflinga, då dyker gärna den senaste sommaren upp i tankarna för att drömma sig bort.
Oavsett hur vädret den sommaren var, så har vår hjärna tvättat rent våra minnen och fantasier, och vips så skiner solen i det vi drömmer tillbaka till. Hjärnan är en lurifax!

Faktum är att här börjar också en gränsdragning komma mellan förra och kommande sommar. När jul och nyår passerat så börjar vi någon typ av nedräkning. Månader, veckor, dagar, långhelger. Allt räknas och används för att skapa en synlig horisont mot nästa sommar. I allt större utsträckning övergår nostalgiska tankar till rena fantasier om vad som komma skall. Kanske inte detaljplanering i sig, utan mer av typen "ledigt", "ljus", "värme". Mörkret gör nämligen sitt och börjar ta ut sin rätt. Tända ljus i all ära, men jösses! Nu kan det räcka.

Lagom till Mars sådär, så inser man en och annan dag att det finns en årstid till. Våren. Just det, minnena kommer till livs och man ser tussilago och musöron på björkarna för sitt inre. Längtan blir lika stark som till sommaren, och förvåningen och besvikelsen är plågsamt påtaglig. Det är precis lika skitigt som i början på vintern och grus, smuts, skräp och hundskit blandas i en salig röra där man rör sig. Skog och mark är leråkrar där man önskar att man kunde vistas, men risken för att drunkna i nytillkomna träsk och göra bananskalsvurpor på isfläckar är överhängande.

När väl naturen rycker upp sig och det tränger upp lite gräs och blomster här och där så börjar det faktiskt hända saker. Pang! Så packar näsan och ögonen ihop. Pollenchocken kommer även den som en överraskning och det vackra i naturen blir ett suddigt töcken i tårfyllda ögon. Dofterna i naturen borde förvisso lukta vårlikt, men det kan man inte känna eftersom näsan är en slemfylld, uppsvälld röd köttklump mitt i plytet som inte duger till nånting alls. Jo som lanterna möjligen.

För säkerhets skull så vaknar andra sensoriska funktioner till liv, och likt katter i mars, så poppar och pockar det i kropp och själ. Hanterbart för många månne, för somliga ett äventyr i disciplin och etikett.

Det enda som känns meningsfullt nu är vetskapen om att det faktiskt snart är sommar. Panikerna avlöser varandra. Har det gått ett år redan? Vart tog det vägen? Vad hände? Som om inte det är nog så kommer både jobb och ledighetsstressen konflikta om de få veckor som finns allokerbara. Kommer jag hinna klart med mina projekt, åtaganden och mål innan semestern? När ska jag vara ledig?
Logistikcirkusen tar vid och om så resor eller tältplatser skall bokas så skall kollegors ledighet, sambos, vänners, barns och inte minst släktens hela logistikapparat vändas ut och in innan man kan boka några veckors ledigt.

Så stiger då sakta temperaturen och man har inte riktigt kunnat boka så mycket ledigt som man faktiskt önskat sig, man ser att det finns allt ifrån ruttna träplankor på huspanelen som måste åtgärdas, till bilar som skall hanteras, städas, städas i förråd, en hel trädgård att rumstera och massa andra praktiska saker som skall göras.

Midsommar: Blöt upplevelse!

Någon stans mitt i det som komma skall så är vi då framme vid högsommaren. Jobbet kunde man inte släppa helt, men i övrigt så finns det stunder då man faktiskt kan tända grillen och äta lite gott ett par timmar. Dagsplaneringsarbetet i övrigt har en mycket, för årstiden avgörande förkortning: SMHI.

Sveriges Mest Hatade Institut. Inte för att de i sig har fel särskilt ofta, men för att de likt en bödel har den onöjsamma uppgiften att ta ifrån oss det vi vill ha. Det som vi haft i minne sedan förra sommaren, som vi nu bara vill minnas som en enda lång solig dag på stranden.

Det är inte förrän acceptansen övergår i full nöjsamhet, och att fullständigt sluta bry sig om vädret, som det så blir sommar på riktigt, vilket brukar infinna sig sådär i början på Augusti, och om nu sommaren mot förmodan skulle haft några soltimmar med tillhörande hög temperatur, jag då är alla så trötta på skiten att hösten känns som en befriare i nöden.

Definition på sommar: Första veckan i Augusti, där man precis börjar bli lite lagom övergödd på både sol, värme och grillat.

Sen börjar det om igen från början. År efter år efter år.

Trappor på slutet

När man når över en viss gräns i bitterhet brukar man börja kallas för gubbe av folk i ens omgivning. I omgångar jag gjort ansatser mot den gränsen och likt en atletisk höjdhoppare (metafor) känns det som om jag nu når över ribban och gränsen.
Ta bara senaste utsvävningsmailet över rutinernas frånvaro i det gemensamma köket på jobbet. Ett lass gamla matlådor åkte ut ur kylen, avfotograferades innan de kastades och bilderna mailades till kollegorna med tillhörande dryg text i bästa bitch- eller gubbstil. För någon dag sen, hade någon tagit det sista pappret att torka händerna på, på toa, utan att fylla på nytt. Genast började min hjärna författa nästa bittra utkast fyllt med spydigheter. Jag hejdade mig dock och fyllde på papper istället.

Helt klart är dock att minnet som i vissa avseenden börjar svikta, tenderar till att minnas oviktiga saker som jag retar mig på. Sjukt omoget och onödigt. Dessutom väljer jag ju att skylla på min hjärna som en egen varelse med avvikande beteende, vilket möjliggör att jag slipper ta ansvar för denna galenskap. Samma hjärna som glömmer viktigt och minns oviktigt. Samma hjärna som roat sig med att minnas alla metaforer, liknelser och lustigheter för att beskriva människor som min hjärna skulle beskriva som "inte-lika-perfekta-som-jag". Ödmjukheterna haglar!

Talcentrum i hjärnan, vilket verkar fått en släng av tanke-tourettes mumlar då och då i tysthet och tankens värld, fraser där alla insamlade och meningslöst memorerade uttryck kombineras, som:
"Hissen går inte hela vägen upp i proppskåpet"
Vilket leder till
"Det är trappor på slutet till elcentralen"
Eller
"Det är inte dom vassaste hästarna i koppen"
"Lyset är tänt, på vinden, men ingen vet om nån är hemma, i proppskåpet."
Ibland förundras jag av hjärnans förmåga att ösa på i sin iver att göra sig lustig. Noteras kan också att badbollar, fiskmåsar och daggmaskar inte heller helt sällan förekommer i jämförelser av IQ eller sinnesnärvaro och uppfattningsförmåga.

Det enda som väl är till någon tröst är att jag vet hur fel min hjärna har och hur jag själv som helhet i en personalia skulle kunna beskrivas som han där;
"Hissen, med hästarna i, som rymt, går inte hela vägen upp i proppskåpet eftersom daggmaskarna skurit sig på alla knivarna  i lådan, som inte finns där, fast ingen är hemma, och lyset varken är tänt."

Ödmjukhet är mitt andranamn.