onsdag 4 november 2015

En vän är en vän är en vän

Det här handlar om mig, mina vänner, men också deras vänner, eftersom mina vänner är dina vänner. Alltså handlar det om dig!

Att jag skriver om detta är för att det är viktigt att komma ut med. Jag är inte vän med alla som jag önskar att jag var det med. Jag försöker sätta ord på vad jag tror att jag står för, och vad som är viktigt för mig. Mina synnerligen egna betraktelser alltså. Dagliga!

Vad betyder det att vara vän? Ordet i sig, uttalat som ett adjektiv, vän [vä'n], vänare, vänast betyder nåt i stil med "fager", "vacker" enligt SAOL, men jag skulle även lägga till "snäll" eller "fredlig", vilket ju känns som en bra början om man vill koppla ihop det med substantivet vän [vän'], vänner.
En vän för mig är någon, där jag kan känna ett band av något slag. Därigenom ökar också min respekt. (Gaaahh! Ett till svårt ord som kan bli ett kapitel för sig.) Med respekt, menar jag "förståelse för den andra personen" och därigenom en viss garanti att inte svika, skada, eller på annat sätt "göra illa". Är det ok för mig att göra illa andra? Nä, självklart inte, men en vän innebär nån sorts förbund där "du har min respekt och förtroende, om jag har din". Det lär ligga i vår natur att vilja skapa dessa band, för att kunna skilja ut fiender. Alltså de som har för avsikt nå någonstans, utan att följa uppsatta regler om rättvisa och respekt.

Det här är inga nyheter. Men faktum är att vi ju har en massa graderingar på ordet vän. Följande till exempel:

Bästa vän, vän till familjen, äldsta vän, Facebookvän, närmaste vän, nyaste vän, hemlig vän, falsk vän, ovän.

Såklart väger vi detta olika och ordet vän får nya innebörder när man klämmer dit valfritt adjektiv före.

Alla vet att Facebookvän, i en mening som nån säger skulle kunna vara detsamma som "min systers kompis morsa". Närmaste vän skulle väl mer kunna vara nåt i stil med "den jag berättat mest sanningar för". Bästa vän, den man stött och blött saker med i många år och troligen en granne eller skolkamrat som man fortfarande har kontakt med, jämnårig gissar jag.

Att skaffa nya vänner då? (då menar jag inte adda suspekta skolkamrater på FB)?

Jag är 182 lång, rakad på huvudet med viss skäggväxt, grått. Bister uppsyn, stor snok och trots min vilja att le så ser jag nog mest sur ut, eftersom alla mina hjärnceller går åt till att fundera på viktiga och oviktiga ting, istället för att samordna ansiktsmusklerna och le mot omgivningen och framför allt nya kontakter. Så mitt första intryck på nya personer som jag möter brukar nog vara nåt i stil med "hej du rakade gubbe, du ser rätt sur ut och jag har bestämt mig för att hålla en viss distans tills du visar upp någon som helst social förmåga".
Det ger mig inget försprång när jag skall skaffa nya vänner (därför klamrar jag mig fast vid dom jag har). Skämt åsido. Jag har ofta uppförsbacke och då blir det ofta det motsatta som jag måste visa upp. Jag får anstränga mig lite för att vara lite trevligare och lite roligare och lite mer social än jag är, och på grund av min dåliga självinsikt, så anser jag att jag faktiskt redan innan, besitter dessa talanger. Iaf vet jag hur de funkar.
Nåväl, Först ett leende, sen ett skämt och sedan något socialt intresserat, som "var bor du", "Jättetrevlig att träffas" eller "har du en hund som är svart?".
Så från att ha blivit dissad till ett noll och intet vid första ögonkastet, så försöker jag vända det på tre sekunder genom nån halvt intränad harang.
Resultatet? Varierande. En del förstår precis vilken idiot jag är, medan andra ger det en chans och inväntar nästa situation för att se om det följer ett mönster att jag ev. besitter nån sorts trevlighet.

Första träffen enligt ovan är ju såklart första steget till en ny vän. Man måste liksom ha en första kontakt. Men hur går man vidare? Och när blir man vän?



Kemi är ju viktigt. Och med kemi tror jag många tänker på "sunda värderingar" alltså "som jag tycker". Eftersom vi alla tycker lite olika, så finns det ju såklart inget rätt eller fel. Men lika är lika. Och så behövs givetvis normal social talang. Någon som börjar en relation med att sätta sig på någon annan med nedlåtande repliker, eller det omvända, lyfta sig själv till skyarna genom skryt, skaffar sig en svår väg framåt. Jag brukar i alla fall försöka undvika det första. Att inte skryta om mig själv kan vara svårt, eftersom jag är så svåröverträffad, perfekt och dessutom ödmjuk... Well... Jag kanske har lite hemläxa på den punkten.

Kemi är också viktigt när det kommer till lukt, färg och form. Nu ska vi inte döma, men hjärnan drar slutsatser om allt detta innan vi ens hinner reagera. Om någon luktar illa, så hajar vi till och ryggar lite. Om någon har ett avvikande yttre, så blir vi osäkra. Inte därmed sagt att det är dåligt på något sätt, men det kan ta en stund innan vi normaliserat det. Jag tror i och för sig att detta är ett område där mänskligheten går fort framåt, och där acceptansen och normaliseringen snabbt har ökat.

Begreppet kamrat är inte samma sak som vän. Arbetskamrat och kollega, är en typ av socialt band, men väger in en hel del aspekter på ett professionellt förhållande. Det är inte en vald relation. Alltså finns det andra spelregler som i huvudsak avser det som sker på den spelplanen där man möts. "Jag kommer inte att vara ohederlig mot dig inom jobbets ramar" och "vi har den hierarkiska relation som våra roller ger oss". Det kan alltså finnas ett förordnat förhållande mellan kamrater eller kollegor, vilket jag inte tror det kan göra mellan vänner. I alla fall inte inom ramen för vänskapen. Då håller det inte.

Alltså måste nästa steg i en "skaffa-nya-vänner-manualen" rensa bort titlarna. Lägga ner vapnen och förbrödra/försysterliga sig med varandra. Relationen och vänskapen skall baseras på rent personliga grunder. Det går givetvis att vara vän med någon som man också har en hierarkisk relation till, men vänskapsförhållandet kräver då att den som står högst i rang, lägger ner sin titel när vänskapen underhålls.

OK! I got a friend!

Nä, det behövs nog en sak till för att kunna skaffa en ny vän. Jag måste dela med mig av mig själv. Jag vill komma vänner nära, och inte förrän jag har fått berätta om mig själv, kanske exponerat mina svagheter, hemlisar eller erfarenheter så kommer jag bli intressant. Och inte förrän en ny vän, lyssnar, ifrågasätter och kanske tom kritiserar eller värderar detta, så kommer vänskap uppstå. När detta skett ömsesidigt, och man på nåt sätt "känner varandra" så uppstår vänskap. Och så länge det finns respekt och balans i detta så finns det hopp.

Yes! Nu har jag en vän!

Vårda vänskapen: Steg 1
Respekt och ärlighet. Självklart! Färdigt!
Kanske inte så enkelt. Men helt klart är att alla vill ha ärliga vänner. Alltså, man skall vara ärlig själv. Att vara ärlig är att visa respekt.

Vårda vänskapen: Steg 2
Det finns ju ett mantra som vi fått höra sedan barnsben. "Behandla andra som du vill bli behandlad själv". Vem kom på det? Helt genialt ju! Och så enkelt. Vill man ha respekt, Ge! Vill man höra sanningar, var ärlig.

Är det så enkelt?
Nej, tyvärr är det inte det.
Inte helt sällan blir man faktiskt mindre vän med någon, eller man lär sluta känna någon som helt ändrar sina värderingar, men som man inte får ta del av.
Ibland är det någon som ljuger i en vänskapsrelation, och det kan, när sanningen uppdagas, skapa en förtroendebrist som heter duga. I vissa fall kan man bli ovänner, vilket inte är samma sak som inte vän, utan motsatsen till vän. Ovän! Alltså det finns en konflikt.

Är det värt det? Eller hur löser man det då?
Om det blir grus i ett vänskapligt maskineri, så är min ambition att alltid försöka lösa det. Även om det inte längre finns samtycke inom värderingsgrunder t.ex. Jag måste inte bli ovän med någon som plötsligt blivit en hatare. Jag kan försöka förstå och visa respekt. Men jag måste inte hålla med. Att avsluta en vänskap, kan alltså innebära att man slutar vara vänner, utan att bli ovänner.
Men om det bara är en förtroendekris det handlar om. Prata om det, prata om det och prata om det. Man måste reda ut saker, som annars, minst en av vännerna går och mår dåligt av. Även om det inte är du som mår dåligt, så har du ett ansvar inom ramen för vänskapen, respekt och ärlighet att faktiskt se till att ingen mår dåligt. Och ärligt! Det finns inga relationer som inte går att rädda. I alla fall till att ingen känner sig kränkt eller respektlöst behandlad.

Lever jag som jag lär?
Nej! Det gör jag inte, men efter att ha rannsakat mina ståndpunkter i denna blogg, så tror jag mig veta vad jag har för brister och vad som skall förbättras.
Du som är min vän, och som vet mina brister. Upplys mig om dessa så att jag har en chans att bli en bättre vän.

Lev som jag lär och behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Straffa aldrig! Aldrig!
//
Martin Lange