måndag 29 augusti 2016

Mitt perfekta alibi

Min hjärna är vid vilken röntgen som helst, ungefär lika stor varje gång. Möjligen aningens krympt de dagar som följer dagen innan och alltså är dagen efter.


Min hjärna får oftast samma mat. Det är näringsämnen företrädesvis från vegetabilier som bönor, lök, sallad, frukt, nötter och öl. Dessa färgas röda, flödar i mina ådror och fördelas i den grå gröten i mitt kranium.

Min hjärna får samma rutiner de flesta dagar, åren igenom, med årstider, helger, vardagar, kräftskiva, jul, födelsedagar och jobb. Regelbundna pauser med sömn och en och annan kafferast. Eller öl.

Det som gör min hjärna perfekt, är att vi passar så bra ihop. Vi (kroppen och sinnet) har liksom gemensamma intressen. Familj,  musik, mat, öl, vänner, natur och långpromenader, t.ex.
Så långt är allt som det skall.

Nu har dock min kropp och min hjärna hamnat lite i luven på varann, och jag som är lite fysisk av mig, har bättre kontroll över min kropp än min hjärna.
Det hela tar sig uttryck som att jag (kroppen) kanske vill, typ sova. Ingen ovanlig sak direkt, men det vill inte hjärnan. Den kan då komma på att motionera i form av att lalla runt i cirklar och älta nån oväsentlig smörja och därigenom vägra ge mig ro.

I timmar...

Det omvända är inte ovanligt, att jag vill sätta lite fart och kanske fixa i trädgården eller städa. Då tar hjärnan paus och går på teparty eller siesta. Motorik och planering, fullföljande och struktur är som bortblåst. Varpå jag kan liknas vid en apa som krattar på samma ställe en timme. Med krattan åt fel håll.

Precis så har det varit i ett par månader nu, och jag inser att jag nog inte är ensam att ha det så, men skillnaden är då att jag är perfekt, och det är inte alla som är lika lyckligt lottade som jag.

Nu är dock, "de inte helt fria tidernas stund" kommen, och det innebär jobb. En självklar sak, med intressanta utmaningar, kundmöten och härliga kollegor.
Tricket nu, som är nytt i allt det perfekta är att trotsålderns hjärna och kropp samarbetar synkront. De går på rast båda två. Eller så blir den ena rädd och gömmer sig, medan den andra uppvisar sjukdomssymptom i bästa hypokondristil. Hur som helst så gör de gemensam sak i att blockera min ambition att fullgöra min försörjningsplikt.
Man skulle kunna kalla det psykofysisk strejk!

Det som gör detta läskigt är att jag precis förstår vad som händer.  Jag är fullt medveten om mina tillkortakommanden,  men förmår inte att fixa dom. Trots att jag är perfekt.

Jag lockar och pockar. Trixar och lurar, men de går liksom inte på det.

Det är som om... Hey! Vänta...

...något kanske är fel...
...eller jätterätt?

Jag har hört om det här. Tappat minne, klen kropp, förvirring, vimsighet och oavslutade meningar mitt i samtalet...

...Jag håller på att bli professor!!!

Klart som korvspad. Min genialitet har tagit sig till nya nivåer, så om jag bara finner mig i detta och byter titel till virrpanna/professor, så kommer alla att tro att jag har, i årdersevolutionens namn och genom stressmetamorfos genomgått en förvandling!

Geni! Och genialt!

Utan ansträngning är jag nu alltså utrustad med ytterligare extremkompetens, smartskap och doktorshatt!

Fördelen är, att om jag finner mig i detta och spelar spelet, så kommer alla gå på att jag är ännu smartare, fast jag själv känner mig helt oduglig.

Då återstår bara en sak...

Jag utropar mig härmed till professor i psykologi och ödmjukhet!

//
Dr. Burnt Out

måndag 8 augusti 2016

Ett fyrverkeri i metaforer och klyschor, eller det vi inte pratar om

Jag uppmanar sällan läsarna till hur de skall läsa och tolka vad jag skriver, men i detta fall vill jag förtydliga. Detta är något på allvar, och aningens med glimten i ögat.

Vissa saker ska man linda in i ord för att de skall bli tilltalande. Ju fler runda adjektiv, desto sötare saga.
- "De ulliga, fluffiga vita lammen skuttade på den blomstrande ängen som skimrade i rött och grönt mot den klarblå himlen som övergick i rosa mot en avlägsen horisont".
Andra saker lindar vi in i ord, synonymer, metaforer och lägger till klyschor, för att det är så svårt att säga rakt ut.
Ett av dessa är hur man mår. Och varför.
- Läget då?
- Det knallar!
Detta är en lägstanivå på problemet och lögnerna. "Det knallar" kan betyda precis vad som helst, typ "Jag kan gå, trots att just steloppererat ryggen och borde suttit i rullstol". Men skulle också kunna betyda, "Mitt liv har fyllts av underbara ting som ett nyfött barn, tonvis med kärlek och vi har kylen fyll av mat".
Det jag nu fiskar efter är lite mer om det man ju faktiskt vill säga, men inte kan uttrycka, för det blir lätt gnäll, otacksamt eller negativt. Ett annat förfulande kan vara att det blir skryt eller skrävel, vilket också ofta undviks.
Att å frågan hur man mår, kasta tillbaka ett "alldeles fantastiskt! Fått nytt jobb, jättehög lön och firar att jag varit helt frisk i tre år, alltså sedan Lottovinsten", kan uppfattas som drygt och stöddigt. Inte ödmjukt. Men visst händer det att man får sådana svar, om än ovanligt.
När det kommer till de mer känsliga delarna, att allt inte är bra, så blir det svårare. Ett sånt läge kan vara när man hamnar i en situation på t.ex sin arbetsplats, där man inte mår bra av olika skäl. sånt händer ju.
Att jobba hårt, är inte farligt. Att jobba snabbt är karaktärsdanande. Att ha mycket att göra samtidigt, kan funka om man har lite struktur. Att bli avbruten med nya uppgifter och frågor funkar ibland. Omprioriteringar, måste man göra ibland.
Alla dessa "stressfaktorer" var för sig är ganska hanterbart. Alla tillsammans dock, kan funka ett tag,  men... Det måste finnas hopp, synliga mål och givetvis vara tidsbegränsat.
Om dessa synliga mål, plötsligt flyttas framåt, en gång... Kan funka. Men om de ideligen flyttas, så målet är ouppnåeligt, då orkar man inte.
Att befinna sig på ett upplopp, i en spurt, där mållinjen flyttas hela tiden, kommer göra att man faller ihop, utmattad.
Metaforen för detta är att man "klappade ihop", "Gick in i väggen", "Sköt ut sig", "gick hem", "Blev utbränd". Det som aldrig nämns är "Blev lurad på jobbet", "Fick omöjliga förutsättningar", "resultatet av ekonomisk spekulation", "ingen såg det komma eller brydde sig".
Det som kan hända den som misslyckas på detta sätt, är att man mår dåligt. Klassiska symptom är trötthet, illamående, ångest, dålig sömn, förvirring, minnesförlust, tappad matlust, apati osv.
Det som tillkommer i detta, som liksom tenderar att göra det hela värre är ett mycket dåligt självförtroende. Det i sin tur brukar kunna vara det som gör att man fortsätter att må dåligt, för precis när man kanske har en chans att må bättre, så kommer det dåliga självförtroendet vara det som drar ner en i skiten igen. Man anklagar sig själv för att vara dålig, oduglig, klen, och ger därigenom sig själv dåliga chanser att komma tillbaka in i matchen.
Tankegångarna kan då gå så här: Jag känner mig oerhört missnöjd med mig själv, och kan bara konstatera att jag måste vara dålig. Jag kan inte ha beretts så dåliga förutsättningar att lyckas under så lång tid. Min arbetsgivare kan inte ha, varken medvetet eller omedvetet, undvikit att tillsätta, rekrytera och planera för resursökning och kompetensförsörjning. Alltså har jag haft de förutsättningar som krävs, och misslyckats för att jag är dålig.
Bortsett från svaret på hur man mår, så döljer det sig en massa klyschor i terminologin på en arbetsplats.
Här kommer något av ett lexikon för den som inte förstår alla uttryck:
- "Man borde väl va hemma med familjen" - Anställ mer folk och ha realistiska tidplaner
- "Nu tar vi tjuren vid hornen och kör på" - Någon har gjort en katastrofaffär och egentligen borde vi börja om och göra rätt, men det känns som om det skulle bli större förlust än att tejpa ihop skiten, så vi tuggar i oss det och försöker motvilligt laga.
- "Mota olle vid grind" - Något håller på att gå helt åt helvete, så vi sliter för att skadorna skall bli så små som möjligt.
- "Många bollar i luften" - Ifrågasätt inget, gör allas jobb, håll allt i rörelse. Betyder inte att du måste landa något, nånsin. Bara hålla det vid liv.
-"Vi har en plan" - Kasta dig med hull och hår ut för stupet, vi kommer nog på hur vi får på dig fallskärmen innan du är nere, hoppas vi.
-"Det går bra nu" - Senaste siffrorna innehåller på någon punkt ett positivt värde. Hur de siffrorna uppstod är oviktigt, om någon slet ihjäl sig så är detta glömt.
-"Jobbar hemma idag" - Det finns personliga orsaker till att jag inte jobbar för fullt, och om jag inte anger barn eller hantverkare, så bottnar detta i att läget är allvarligt.
-"Detta kräver teamwork" - Jag som säger det har ingen aning om hur uppgiften skall lösas, utan tar till ett knep där andra får lösa uppgiften tillsammans.
-"Vi får prioritera om" - Vi har helt tappat kontrollen på allt som vi gör och vår förberedelse för avvikelser är obefintlig. Räkna med en ny omprioritering om högst en dag.
-"Vi måste dokumentera mera" - Anställ mer folk så att alla har tid att göra saker på rätt sätt.
-"Kan det bli klart idag?" - Dålig planering riskerar att resultera i ekonomisk förlust och detta tejpas ihop genom panikåtgärd
-"Det är inte mitt bord" - Sägs av den som borde sluta samma dag. Ofta seglivade anställningar
-"Vår nya strategi" - Vi kommer ut en kultur som funkade utan att någon vet varför. När den dokumenteras blir den "ny".
-"Avstämningsmöte" - Allt är utom kontroll och den som har störst panik över detta bjuder in.
-"För många strängar på sin lyra" -  Anställ!
-"Jag mailade just dig..." - Jag vet att du har för mycket att göra, så jag vill smita förbi i kön och tala om att det finns ett mail du borde kolla på. Sällan mail med bilder på söta katter...
-"Fira alla segrar" - Nästan allt går dåligt, så vi letar upp ett guldkorn och jäser det till champagne som vi häver i oss och allteftersom blir vi bittra och sura över det som gick dåligt i alla fall.
-"Omorganisation" - Det finns medarbetare som inte passar in någonstans så vi trollar bort dem och säkrar upp en kompetensspridning i organisationen.
-"Hur mår du egentligen" - Jag ser och vet att du mår skitdåligt, och vet likaväl att jag kommer att få ett "Nä, men det är väl ok" till svar
-"Jag hör vad du säger" - Du har en åsikt, jag förstår inte innebörden, men om den är bra så vill jag inte göra ner den direkt. Däremot kan jag lyfta den om några dagar som min egen.
-"Hur tycker du att vi ska göra?" - Använd din kreativitet, kom på en lösning och genomför den ensam!
-"Nyckelperson" - Den som är synnerligen vital för helheten, ett måste för verksamheten, kommer aldrig erbjudas befordran, eftersom ingen ersättare kan komma ens i närheten.
-"Process" - Ett flöde som följs om allt är perfekt. Ovanligt.
-"Knowhow" - Den som faktiskt vet vad vi egentligen jobbar med
-"Rivstart och ökar" - Förbered för en smäll i kaklet
Tänk på hur du svarar, nästa gång någon frågar hur du mår. Get det lite eftertanke, och berätta hur det är. se hur länge den frågande orkar lyssna, och dra lite lärdom av hur vi är och gör mt varandra.