Mitt perfekta alibi

Min hjärna är vid vilken röntgen som helst, ungefär lika stor varje gång. Möjligen aningens krympt de dagar som följer dagen innan och alltså är dagen efter.

Min hjärna får oftast samma mat. Det är näringsämnen företrädesvis från vegetabilier som bönor, lök, sallad, frukt, nötter och öl. Dessa färgas röda, flödar i mina ådror och fördelas i den grå gröten i mitt kranium.

Min hjärna får samma rutiner de flesta dagar, åren igenom, med årstider, helger, vardagar, kräftskiva, jul, födelsedagar och jobb. Regelbundna pauser med sömn och en och annan kafferast. Eller öl.

Det som gör min hjärna perfekt, är att vi passar så bra ihop. Vi (kroppen och sinnet) har liksom gemensamma intressen. Familj,  musik, mat, öl, vänner, natur och långpromenader, t.ex.
Så långt är allt som det skall.

Nu har dock min kropp och min hjärna hamnat lite i luven på varann, och jag som är lite fysisk av mig, har bättre kontroll över min kropp än min hjärna.
Det hela tar sig uttryck som att jag (kroppen) kanske vill, typ sova. Ingen ovanlig sak direkt, men det vill inte hjärnan. Den kan då komma på att motionera i form av att lalla runt i cirklar och älta nån oväsentlig smörja och därigenom vägra ge mig ro.

I timmar...

Det omvända är inte ovanligt, att jag vill sätta lite fart och kanske fixa i trädgården eller städa. Då tar hjärnan paus och går på teparty eller siesta. Motorik och planering, fullföljande och struktur är som bortblåst. Varpå jag kan liknas vid en apa som krattar på samma ställe en timme. Med krattan åt fel håll.

Precis så har det varit i ett par månader nu, och jag inser att jag nog inte är ensam att ha det så, men skillnaden är då att jag är perfekt, och det är inte alla som är lika lyckligt lottade som jag.

Nu är dock, "de inte helt fria tidernas stund" kommen, och det innebär jobb. En självklar sak, med intressanta utmaningar, kundmöten och härliga kollegor.
Tricket nu, som är nytt i allt det perfekta är att trotsålderns hjärna och kropp samarbetar synkront. De går på rast båda två. Eller så blir den ena rädd och gömmer sig, medan den andra uppvisar sjukdomssymptom i bästa hypokondristil. Hur som helst så gör de gemensam sak i att blockera min ambition att fullgöra min försörjningsplikt.
Man skulle kunna kalla det psykofysisk strejk!

Det som gör detta läskigt är att jag precis förstår vad som händer.  Jag är fullt medveten om mina tillkortakommanden,  men förmår inte att fixa dom. Trots att jag är perfekt.

Jag lockar och pockar. Trixar och lurar, men de går liksom inte på det.

Det är som om... Hey! Vänta...

...något kanske är fel...
...eller jätterätt?

Jag har hört om det här. Tappat minne, klen kropp, förvirring, vimsighet och oavslutade meningar mitt i samtalet...

...Jag håller på att bli professor!!!

Klart som korvspad. Min genialitet har tagit sig till nya nivåer, så om jag bara finner mig i detta och byter titel till virrpanna/professor, så kommer alla att tro att jag har, i årdersevolutionens namn och genom stressmetamorfos genomgått en förvandling!

Geni! Och genialt!

Utan ansträngning är jag nu alltså utrustad med ytterligare extremkompetens, smartskap och doktorshatt!

Fördelen är, att om jag finner mig i detta och spelar spelet, så kommer alla gå på att jag är ännu smartare, fast jag själv känner mig helt oduglig.

Då återstår bara en sak...

Jag utropar mig härmed till professor i psykologi och ödmjukhet!

//
Dr. Burnt Out