Jag vet och vill att samhället vi lever i ska ta hand om dom sjuka. Och just nu har jag några färska bevis på hur otroligt bra det fungerar. Som när man sitter i ambulans med sitt barn under tjutande sirener mot akuten och allt bara fungerar. Tekniken till stöd för dessa fantastiska människor. Ambulanssjukvårdare, sjuksystrar, läkare, undersköterskor med flera. 120 kronor tror jag det kostade och även om det sedermera visade sig att det inte handlade om liv eller död så var det initialt oklart varför en tolvåring i viloläge ska ha 200 i puls i två timmar.
Likaså vården av min pappa. engagerad och proffsig personal.
Idén med landstinget och vården fungerar och levererar.
Jag är sjuk. Jag började gå sönder i våras, och efter sommaren så var det ett faktum. utsliten och utmattad. Utbränd i folkmun.
Nu kunde jag gått till vårdcentralen som vem som helst. man kan det! Jag brukar det om jag har nån åkomma som kräver vård.
Men eftersom min arbetsgivare, med bästa välvilja, tecknat privat sjukvårdsförsäkring så föreslogs jag utnyttja det.
Generellt är jag motståndare till privat vård. jag tycker alla ska ha samma rätt till bra vård och dessutom har jag svårt att se att man kan slå mynt av detta på ett seriöst sätt.
Själv är bästa rådgivare, men i ett desperat läge, där man mår piss, så kändes det bra att få snabb vård och kunna ha ett minimum av kontaktpersoner, så man slipper dra hela livshistorien och utbrändhetsttåkigheterna allt för ofta. det är nämligen rätt krävande att gå igenom den storyn.
Sagt och gjort. Ringde försäkringsbolaget och fick läkartid.
En mycket bra och förtroendeingivande doktor i sina bäst-före-datums-år. Sjukskriven och remiss till terapeut.
Ringde försäkringsbolaget igen och fick tid terapeut. Max tolv besök skulle försäkringen täcka sa dom. Mer än väl tänkte jag. Terapin har jag hos en jättebra tjej som jag nu gått hos fem gånger.
Så när jag nu, efter tre månader, i omgångar dragit min historia för fyra läkare och en terapeut , tycker att jag börjar komma framåt. Då ringer terapikliniken och undrar om jag tänker komma på morgondagens besök? Detta är min avsikt och förhoppning. Då undrar de hur jag vill betala. Förklaringen är att de (men inte jag) fått ett meddelande från försäkringsbolaget att de inte längre tänker stå för kostnaderna. "jag har inte rätt till det på grund av min diagnos".
Alltså skall jag betala 1300 för 45 minuters terapi i innerstan.
Bedrövad viker kroppen ihop sig. hjärnan ger upp och hopplöshetens dunkla täcke lägger sig över min tilltro på framtiden.
Jag får inte den hjälp jag behöver. Den som drar mig upp ur skiten. För jag har fel sjukdom. Set går sonika inte att tjäna pengar på mig.
Då, plötsligt inser jag att alla som gett mig vård under denna period, har primärt haft ett enda intresse, och det är att tjäna pengar på min sjukdom till sina ägare. Och nu har någon gjort en kalkyl på mig och insett att jag är olönsam. Därefter har man letat upp nån paragraf som gör att de kan fimpa mig och lämna mig till allmänvården istället.
Jag är uppriktigt ledsen och besviken, men inte ett skvatt förvånad. För så ser privat vård ut. Pengar först, sen patient. Tjäna! Lönsamhet!
Mitt upp i denna besvikelse och uppgivenhet läste jag lite nyheter och snubblade på det återuppväckta fallet med flickebarnen som tagits i guds namn som sexslavar av Boko Haram. Deras öde att våldtas av skitiga soldater i hyddor för att föda deras barn, är ingenting som någon terapeut i världen kan laga. och om det så än fanns, så skulle de aldrig få den hjälpen. varken privat eller av samhället.
Så här sitter jag och gnäller över mitt öde. men faktiskt; jag kunde ha det så fruktansvärt mycket värre.
Martin
