Konrad klev in genom dörren

Jag läser inte böcker.

Med undantag för att ha läst Huckleberry Finn, alla Pelle Svanslös och delar av Grottbjörnens Folk.
Givetvis har jag läst lite böcker för barnen också, men som andra plöjer skönlitteratur, Nope!

Hur kommer det sig då?
Men jösses! Så fort jag lägger mig på rygg och tar upp en bok så domnar armarna. Lägg den på magen och nacken går av. Lägga sig på sidan så domnar bara en arm, så det är ju bättre. Men nacken bryts i alla fall. OK! Vi sitter och läser, Tråååkigt.
Men ok, jag har försökt. Så kommer man väl igång.

"Inne i rummet stor två stolar och ett bord, William rättade till duken på bordet...."

Här har jag fastnat. Var det allt i rummet? Vadå duk? var den rutig eller? Hur rättade han till den? Lyfte bort den och la dit den igen eller? Bara plattade till en skrynkla? Var det ingen blomma på bordet? Stod bordet vid ett fönster? Undrar hur han mådde?

Det här med att läsa skjuter ju formligen iväg fantasierna och jag blir handfallen med att i huvudsak läsa mellan raderna, för det är där allt det spännande står.

Min ivriga fantasi gör att jag hellre skriver, eller snarare berättar ur fantasin. Så varje sommar har jag haft en följetong för barnen på olika teman. Några har kommit igen.
Grönmössa, om killen som bodde med sin mamma, men helst (och i boken oftast) var hos morfar på landet och gjorde dagliga äventyr.
Vad fort det går herr groda. En fabel om herr groda som hade de mest besynnerliga äventyr.
Ett par säsonger om "Haraldina Toiletteer", en sextonårig flicka som gick på häxskola, ja, något i kontrast till Harry Potter. En betydligt mindre skola, och helt andra förutsättningar. Dessutom med mycket mer magiska egenskaper, den borde man tecknat ner.
Senast handlade det om Staffan och Mattias som var bröder och som lyckades uppfinna en "typ" tidsmaskin, eller i alla fall ett sätt att resa in i mikrokosmos genom en enorm förstoringsapparat som kunde avbilda det som där fanns lagrat, vilket visade sig vara hela atomers livstid. Den blev också uppskattad.

Det som är så roligt med dessa sagor, är att jag bara knäcker namnet på kapitlet, väntar nån minut, och sen hör jag mig själv prata. Det är underbart att lyssna på hjärnan som själv modellerar fram scener och äventyr, och problem. Ibland blir man avbruten av nåt barn som undrar lite medan man berättar och då rycks man ur transen och plötsligt så tappar man tråden. Då behövs ibland en påminnelse av barnen var man var för att komma igång igen, eftersom jag själv ibland slutat lyssna på vad jag säger.

Det låter säkert jättekonstigt. Men det är precis så det fungerar.

Självklart har jag varit inne på att skriva en bok, men det är liksom inte samma sak. Då måste man tänka, och det är roligare när hjärnan jobbar själv.

Just rubriken "Konrad klev in genom dörren" som bloggposten heter, är ett typexempel på något jag brukar dra till med för att störa och tråka andra familjemedlemmar när dom är helt isolerade och okontaktbara, djupt försjunkna i en bok. Då lutar jag mig över deras bok och låtsas läsa högt och det brukar bli nåt sånt här.

Konrad klev in genom dörren, men en smäll gick den igen och han stegade bestämt fram till kylen.
Lena följde honom med blicken från köksbordet, men han såg inte åt henne.
Han ryckte upp kylskåpsdörren och muttrade "har vi nån..." sen avbröt han sig och tog fram en öl.
Han ställde ner ölen på diskbänken medan kylskåpsdörren sakta gled igen.
Utan att öppna ölen sa han "det är för jävligt". Han vände sig mot Lena, fortfarande utan ögonkontakt. "Hör du det, förjävligt".
Han plockade ner öppnaren som satt på kylskåpet med en magnet och satte den till flaskan. "Fan". Lena slutade att titta på honom. Hon förstod att det inte skulle bli en bra diskussion.
"Vet du vad dom gjort?"
Lena låtsades tro att han fortfarande var inne i sin monolog.
"Vet du?"
"Nä, men berätta då", sa Lena.
"Dom har sagt upp hela jävla kontraktet."
Han ryckte kapsylen av flaskan
"Alla fick sparken! Idag igen!"
...

Typ nåt sånt brukar jag kunna tvinga fram innan jag blir helt tystad av den som försöker läsa.

Det som är så roligt med mina egna berättelser, jämfört med en bok, är ju att jag VET hur det ser ut i rummet. Det är ju mina fantasier. Jag behöver inte väga några aspekter på var det dumma kylskåpet står, för det har min hjärna redan bestämt. Jag vet hur Lena ser ut och var hon har på sig och att hon har en halvfylld kopp kallt te med mjölk till höger om sig där hon sitter i rosa morgonrock med lite rufsigt hår och den trötta pelargonen i fönstret har en röd, lite vissen blomma bakom dom gula gardinerna. Jag vet, som ingen annan vet att Konrad har Blå jobbarbyxor, att ölen var en Falcon Blå, 33 cl folköl och att dom tre som fanns låg på nedersta hyllan i kylen. Jag vet att osten nästan var slut i kylen och att osthyveln låg i påsen med osten. Jag kan till och med känna lukten i den förbannade kylen och ser precis hur reklam-öl-öppnaren ser ut som är gjuten i polyester med en bild på en traktor som sitter lite snett uppe till vänster på kylen bredvid ett vykort med en solnedgång som nog suttit där ett tag.

Alla dessa nödvändigheter utelämnas ju i en vanlig bok? Hur i hela friden skall jag kunna få samma upplevelse som författaren som skrev boken om inte alla detaljer framgår?

Jag är helt övertygad om att jag kommer att skriva en bok en dag. Men jag är också lika övertygad om att den inte kommer att bli som andra böcker, eftersom den endast kommer utspela sig i detta kök med Konrad och Lena, med mycket detaljrika miljöbeskrivningar och korta, osammanhängande diskussioner, precis så som det kan vara i verkligheten.
Vad sägs om kapitel 14 i boken, "en ostmacka till middag". Eller kapitel 15 "Första tuggan på mackan".

Läsaren kommer inte att undgå någonting. Inte ens den lilla smulan av Wasa sport som har en pytteliten klick smör och som fastar i Konrads mustasch lite uppe till vänster, men som sedan trillar ner och träffar i hans öl som står på diskbänken.

Så, boken lär väl få heta just "Konrad klev in genom dörren, en sjuk dialog i 45 kapitel om en man, en kvinna, en macka och en öl"

Trevlig läsning!