Tänk dig att man har en bra familj, ett bra jobb, bra arbetskamrater och är vid god hälsa.
Ok! Vi lägger till lite mera. Det finns inga kända fiender, man har hyffsad ekonomi och vissa talanger.
Ändå är man inte nöjd. Rent av galet frustrerad.
Man är sömnlöst förvirrad och besviken på att lyckan inte ökar konstant.
Jag tror, att antingen så är man på max av lycka och tillfredställelse och det enda som gör att man inte ser det är att man just står på toppen.
Eller, är det i ärlighetens namn såhär:
Man har en ok familj, ett rätt trist jobb, omotiverade arbetskamrater och hälsan är väl ok om man inte vägde för mycket och hade så dålig kondis.
Dessutom finns det nog rätt många som inte tycker att man är nån höjdare direkt, ekonomin kanske haltar och att kunna bygga en parkbänk kanske inte är någon talang direkt.
Men även om det är sådär halvdant så är det ju faktiskt inte:
En trasig familj, inget jobb, inga arbetskamrater, sjuk.
Bortglömd och hatad, fattig och bortsett från att man kan flåsa i ett munspel så kan man nog inte så mycket.
Flyttar allt till första person, och låt säga att det är jag:
Då kan jag säga, att jag har en mycket bra familj och skulle kunna bygga en parkbänk om nån bad mig. Jo, dom på jobbet är väl rätt bra dom också kanske.
Resten är lite av dolt i dunkel. Det känns som om jag inte riktigt har koll.
Jag har ju periodvis varit euforisk när jag går till jobbet.
Så är det inte nu. Inte heller när jag är där.
Så, vem bryr sig. Bra familj är väl allt som behövs. Ev. en parkbänk också. Klaga inte!
Nånstans där inne dock... Det liksom bubblar av otillfredställelse och kreativitet som vill ut.
Hit kommer jag i tankarna, gång efter gång när jag filosoferar... Sen tar det stopp.
Ska man göra nåt åt det här? Skall det vara så här? Är detta det vanliga livet?
Är jag en gnällspik?
Jag kommer inte mycket längre. Brukar somna och sen börjar det om igen... nästa dag...
Efter Jul kommer ekorrhjul
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar