Vad kostar en torsdag och är blått tungt?

Vi har fyra barn, så under årens lopp har man väl fått en och annan fråga som är helt ryckt ur sitt sammanhang och saknar logiska svar.
Alltså, barn ser saker, barn försöker finna logiska förklaringar i sina tankar, och när deras egen fantasi inte räcker till så läcker det ut som en osammanhängande fråga.

"Ordning och reda, pengar på freda", sa jag någon gång. Inget konstigt med det. Men för ett barns hjärna... Va?  Om man får pengar på en fredag, vad kostar då en torsdag och javisst! Så är det! Frågan kom som ryckt ur inget sammanhang som helst.
Pappa, vad kostar en torsdag?
Efter lite terapi med barnet så löste det sig och vi förstod varann. Jag sa en ramsa som inte har med nåt verkligt att göra men för henne fanns det samband. Det är ju länge sen nu, men nåt som ändå var värt att minnas.

Nuförtiden, när barnen själva kan dra logiska slutsatser (med varierat resultat), så har min russinhjärna börjat hitta egna underfundigheter och frågor i tillvaron. Den söker efter nya olösliga problem.
Jag menar, oändligheten, hallå?! Det har vi ju klarat ut rätt många gånger nu, över ett par flaskor vin och så. Nä, vi snackar NYA utmaningar.

Det finns forskare som klurat ut att vänster hjärnhalva (oftast) är den som ger svar på självklara saker som språk, tal, matematik, logik, jaget och annat nödvändigt. Höger halva däremot, skall vara det mer konstnärliga, intuitiva, känslosamma och så. Skall vara... Min högra är inte helt överens om detta.

Min vänstra ägnar sig åt jobbet. Bara! Ensam! Så om jag måste vara konstnärlig på jobbet, typ sätta en färgklick på en webbsida som programmeras fram, då tar den inte hjälp av höger, utan slumpar själv fram en färg och smetar ut den på sidan. Klart! Alla blir inte imponerade av sån design, men vänstern bedömer det som färgsatt enligt instruktion och därmed bra! Vänstra halvan är stabil och duktig! Jag är nöjd och vi är vänner.

Höger däremot! Här kommer det igen. en ström av idioti och dumheter till vänster som förväntas ha svar. I går morse. På tunnelbanan, från St. Eriksplan, såg jag en reklamskylt och vips så rökte höger halva på, och började flumma. Men! Jag hann stoppa upp signalen och reflektera över den, vilket ledde till "overflow" och detta kåseri.
Oftast är det ett flöde som från en hel dagisklass från höger hjärnhalva med galna dumma och omöjliga frågor till den vänstra. Höger halva betraktas rätt ofta av mig, och vänster halva som onödig.

Nu minns jag inte vad det var reklam för, men frågorna högerhalvans uppslag var solklart! Frågorna haglade. "Vilken färg är tyngst? Vad väger vitt? Är svart tyngst? Undrar om det bir samma svar om man frågar alla på jorden? visst är gult lättare än vitt? Är blått tungt?"
STOP! Jag ryckte i nödromsen! Idiothalvan bara öste på frågor och vänster vek ner sig med att åtminstone försöka katalogisera frågorna och började därefter väga färger i huvet. Nej! Jag menar inte då vad en burk blå färg väger, utan liksom nyansen i sig. Om den skulle väga nåt.

Eftersom jag stoppade trafiken så blev det lite kaos och urspårningar på mitten och en molande huvudvärk tornade upp i horisonten.
När man tystat höger halva som ett litet barn och helt kallt slutat lyssna på den, så återstår bara sviterna i vänster. Väger färger? Är gult lättare än vitt? Det är lika ologiskt som "Onsdag är väl inte ett hus eftersom ofta sju?". Osammanhängande trams. Men...

Har man nu fyra barn som tränat upp vänster halva på omöjliga problem som, "kan änglar gråta?" eller "varför heter det gräs?", då vill min hjärna förknippa omöjliga problem med små söta barn som faktiskt finns i både hela min hjärna och i mitt hjärta.

Så kanske är det så ändå, att när höger halva ställer till med tokroliga problem och omöjliga frågor, så är det i själva verket en lek, halvorna emellan som knyter band, skapar utveckling, ger känsla och värme och helt sonika är ett barn-föräldrarollspel. Samtalet mellan barnet i mig och mitt logiska jag, det mest utvecklande för både stora och små, höger som vänster.