Bödamannen (eller svenska män på sommaren i allmänhet)

Med tiden kommer visdomen och erfarenheten. Inte minst när man repetitivt nöter in saker. En sådan erfarenhet som jag fått som förälder till fyra barn tillsammans med deras mor och våra semestrar på Böda är "Bödamannen". Jag sliter med att inte vara kategorisk och ännu mer med att inte vara en sådan själv, men. Döm själva.

Om vi börjar med själva entrén så kör han bilen eller ekipaget när det skall checkas in. Även backar han husvagnen på plats och har tydliga synpunkter på hur det skall bli, eller i alla fall borde bli.
När det skall byggas bo och slås upp tält, förtält eller packas ur bilar och takboxar tenderar mannens barn att få extremt blodsockerfall vilket tar sig uttrycket att samarbetsnivån är låg. Mannens svar på barnens frågor om "är vi framme snart" fortsätter att eka som ett mantra till alla barnens andra frågor.
-" ska vi bada nu"?
-"Mmmm, ehh, va, ehh, mmm, nej"

Efter en stund när han inser att packningen inte stämmer, något fattas och svetten formligen rinner på hans blekfeta överkropp. Då kommer den retoriska frågan "älskling, var la du xxxx". Detta trots att han vet att det är han själv som glömt packa. Hon är erfaren nog att inte låta sig lastas av hans beskyllande fråga och räddar situationen med något i stil med "det löser sig, vi får väl köpa ny". Det är liksom inte ens svar på frågan, men han är avslöjad. Detta tenderar inte att verka lugnande på mannen vars svettningar nu nått den nivå där han rotat fram en öl för att fylla på vätskenivån och komma i lite stämning.
Allt medan ölen rinner ner så kommer han, i visst samarbete med övriga, igång med installationen och han känner visst lugn infinna sig, men hur bra det än går så är det dags för bilkörningens sex timmar att ta ut sin rätt och även hans blodsocker sjunker. Vätskenivån lika så, eftersom han mest öppnade ölen som en markering att semestern börjat, men glömt att dricka den.

Värmen och svettningarna till trots. Det hör liksom till både svensk högsommar och att rigga ett campingboende. Det mullrar till i horisonten och innan man vet ordet av så blandas svetten med regndroppar och hans tidigare torra shorts övergår i en alltmer sjunkande lågt sittande kjol. Fuktiga, eller genomblöta, glider de ner och hindrar hans smidighet samt visar upp att han visst har hår över hela ryggen, ända ner på skinkorna. Att kalla det klyfta, är inte rättvist. Han visar snart halva röven.

Det behövs nu inte mycket, eftersom han bara vill bli klar, och när något barn plötsligt, i ivern att hjälpa till klafsar in i tältet med grisiga foppatofflor och kastar sig med famnen full av kuddar på den halvt uppblåsta luftmadrassen, rinner hans sinne snabbt och ut kommer alla de ord som han gått och samlat på sig under dagen. Det lyckliga barnet blir snart varse om det olämpliga i insatsen. Detta reds dock alltid ut den första gången och stämningen tenderar att gå uppåt efter det. Mannen biter ihop och försöker vara en god far.

När sedan natten passerat och första dagen gått så är det dags att presentera mannen ytterligare. Till utseendet denna gång. Med risk för att schablonisera, så...
Han har från och med nu aldrig tröja på sig igen. Detta gäller såväl till frukost, när han diskar, är på stranden, i livsmedelsbutiken eller på campingens restaurang. Han är nöjd att visa att han fått färg. Röd! Illröd till och med. Denna röda lekamen är antingen rödast högst upp på huvudet, där han inte är så hårfager, eller så är han rödast mitt på magen. Den stora, svullna kalaskulan. Inte alltid hälsofarligt stor, men inte desto mindre mycket markerad. Oavsett hur kraftiga eller muskliga armar han än har är benen oproportionerligt smala.

Kroppen är prydd! Detta är också något han gärna visar upp. Dels med en sammanhängande hårig massa i mörkt eller gråspräckligt. Denna täcker både bringa, rygg och som tidigare nämnts, gärna ihopväxt med mer självklara kroppsbehåringar. Kanske har han också för att markera friheten och manligheten, börjat odla skägg och låter det växa fritt. Inte för att jag har åsikter om det, men, Mannen liknar alltmer en apa fullt ut.

I övrigt kan man på kroppen utläsa det mesta ur myndigheternas register, även sådant som inte ens får registreras, men... Mannen har tatueringar som avslöjar allt från vad förra frun hette, vad nya frun heter, att han hejar på Hammarby, gillar amerikanska motorcyklar, att han kompenserar det onda med det goda och har en ros invid dödskallen och avslutningsvis, vad alla barnen heter, både de med gamla och nya frun. Han är så identifierad att han egentligen inte ens skulle behöva pass när han reser utomlands.

Huvudbonaden kan gott och väl vara en mössa från favoritlaget, i grönt och vitt och så ful modell att den näppeligen duger som solhatt. Här finns variationer, men huvudbonad är nästan lika självklart som de fastväxta solglasögonen i ansiktet. Dessa är av varierad form och sätts bara i pannan när klockan passerat kolmörker ute och han faktiskt inte hittar sin öl.

Han har någon sorts religiös uppfattning. Vilken är dock oklart, eftersom det tatuerade kristna korset mycket väl kan kombineras med ett läderband rund halsen med en stor hednisk symbol från antingen Tors arsenal av hammare eller någon suspekt dödskalle från en djävulsdyrkarsekt han hört talas om.

En till utsmyckning under hela semestern är en 33 centiliters aluminiumburk med texten "Mariestad" eller "Norrlands guld". Alternativt en 50 centiliters "Pripps blå". Denna burk ser ut att vara fastväxt i hans hand och finns med i allt han gör. Inte för att han slukar alldeles för många, utan för att han tycker att det passar hans image (och troligen gillar öl).

Det finns två kategorier sedan vad gäller skor. Den ena sorten sparkade av sig skorna redan när han klev ur bilen och sätter inte på sig dem igen förrän det är dags att åka hem.
Den andra sorten har växlat till "Foppatoffla", eller ännu hellre, nån "flip-flop-variant". Denna får då hänga med under hela semestern.

Mannens vikt, må som sagt inte alltid vara i övre riskzonen. Dock är det av nöden tvunget att han sitter sönder minst en "Brasse-stol". Detta kan utläsas, dels av mängden stolar som står utanför återvinningen, dels på hans rivsår på ryggen som uppstod när han brakade igenom.

Det som kan förefalla något förvånande i denna stereotypa beskrivning är att mannens sysslor inte bara är att vara tung, lukta öl och sitta still. Han leker gärna i vattnet med sina barn. Brutala lekar där de små barnen kastas likt trasor i vattnet. En lek som lyckligtvis nästan alltid slutar väl. Man spelar också gärna minigolf, bar överkropp såklart, deltar aktivt i bollsporter och annat. Övrigt vad gäller badande är att han alltid springer för kort ut i vattnet innan han likt en valross slänger sig i nån dykningsliknande val-strandning. Roar de övriga på stranden.

Han kan, eventuellt också ha drabbats av någon ambition att bättra på sin kondition lite under semestern, varför han de två första dagarna tar en promenad i motionssyfte. Detta tenderar dock till att vara nog för att han skall känna sig nyttig för resten av sommaren.

Det mest säkra sättet att finna en man enligt denna beskrivning är att besöka campingen kring 19:00. Då kommer man finna hundratals kolgrillar som ryker av tändvätska och förkolnade flintastekar. Vid varje grill sitter en man. Det slår inte fel. Aldrig. Eller, jo faktiskt. Häromkvällen gick vi en promenad på 1,5 timme, och passerade nästan alla tomter på hela campingen och såg väl 2-300 grillar med "Mannen" som grillade. Utom en! Där satt en kvinna. Det syntes dock inte ens en man på campingtomten, så att det skulle vara ombytta roller, kan inte beläggas. Möjligheten finns.

Man kan även finna mannen i köket. Inte alltid i matlagningssammanhang, men gott och väl när det handlar om att diska. Att diska är en frizon. Här kan man faktiskt prata med andra män om väsentligheter som vädret, tiggare eller skryta om husvagnens beskaffenhet. Ibland undrar man om detta är det enda tillfälle då mannen sköter sin hygien, för i alla fall händerna blir ju rena. Åtminstone en stund.

När det gått en tid och mannens skägg nått orediga längder, då brukar den röda kroppen övergå i något mer brunt. Fläckvis, med vita flagnande fjäll och rosa "kontinenter" av nybildad hud inunder. Likaså kan den lätt ihärdiga konsumtionen av öl göra att han allt oftare luktar "man".

Jag har inga tatueringar, inte barn med flera kvinnor, inte heller en dödskalle runt halsen, dricker inte Mariestad eller Pripps Blå, men... I övrigt kanske detta är en berättelse och beskrivning om mig själv.

Jag kämpar emot.
//
Martin Lange

Namaste, Martin Masala

Jag har just avslutat en veckas besök i Indien, i syftet att jobba, lära, förstå, uppleva och umgås. Jag har med årens lopp fått en hel del vänner där, och dessa är en viktig del i varje besök jag gör.

Att det över tid sker stora förändringar, råder ingen tvekan om. På samma tid som det i övriga världen funderas på om man skall gå mot utveckling, eller inte, så tar Indien gigantiska steg framåt inom allt från infrastruktur till demokratisering i fråga om att helt tvätta bort korruption och mygel.
Här är några iakttagelser från senaste resan
Jag tillhör inte den stöddiga resenären. I alla fall inte när det kommer till erfarenhet. Så det skulle ändras på nu. Taj Mahal t.ex.
I grupp om fem; Jag, två kollegor och en värdig representant för Indien, tillika kollega hos partnern vi jobbar med. Och en chaufför, åkte iväg 05:00 på morgonen från Delhi mot Agra, en nätt resa på 200 km och 2:45 timmar.

Karta över resa från Delhi till Noida

Fortsatt jetlaggad så innehöll resan en hel del sömn.

Väl framme parkerade vi (alltså, chauffören som skötte logistiken denna dag).
Monumentet som är byggt i vit massiv marmor har de senaste åren börjat gulna lite som ett resultat av dålig luft och framförallt höga kolväten. För att råda visst bot på det, så får man inte köra bil så nära. Därför är olika el-tuc-tuc, eller kameldragen vagn alternativ. Vi valde dock att gå.

Kameltaxi utanför Taj Mahal

Incheckning sköttes av vår representant och priset är olika för turister och Indier, men å andra sidan ger det högre turistpriset, viss förtur. Inget vi märkte av eftersom vi var ute så tidigt att inga köer bildats ännu.
Som på alla ställen man kan gå in, så är det visitering, genomsökning av väska och metalldetektor. Säkerheten framför allt. Väl inne genom kontroller och biljettuppvisning, så går man snart genom första valvet för att komma in i parken som omger undret. En storslagen syn må sägas.

En välfotograferad vy över Taj Mahal

Historen bakom monumentet är tämligen burlesk. Men samtidigt helt otrolig. Jag hoppar över detaljerna, men monumentet är alltså endast avsett för de kremerade kvarlevorna av upphovsmannens hustru. Numera även han själv. Det är allt. Inget kök, inga sovrum, inga barer, ingen matsal. Således alltså ett mauosoleum.

Ge sig ut på egen hand.
Innan jag ger mig ut, är mina vänner i Indien mycket måna om att jag inte skall bli lurad, hamna i problem eller svårigheter. Det faktum att man blir varnad av dem man känner, borgar för att dom vet vad som gäller på stan och vilka som rör sig där.
Men just att dom bryr sig, är en medfödd eller kulturell talang? Alla jag mött, även på stan, har på samma sätt borgat för min säkerhet, mitt välbefinnande och visat oro för att jag inte skall ha en positiv upplevelse av landet. Resultatet? Jo, jag minns just alla vänliga människor som engagerar sig. Hur ofta går vi fram till främlingar och frågar hur de mår, var de kommer ifrån eller hjälper dom tillrätta? Nä, vi är vanare med demonstrationer och inlägg på FB som kallar främlingarna för ord, där deras tillvaro görs otrygg. Jag skäms uppriktigt när jag tänker på detta och jämför med hur ett helt folk med så många religioner och kulturer kan fungera tillsammans så bra. Hur man tar emot nya besökare med ett öppet och nyfiket sinne. detta trots att de är 1,3 miljarder muslimer, hinduer, kristna, judar, buddhister, män, barn, kvinnor, fattiga, rika och urfattiga.


T-banan. Den heter metro och om du säger Subway så menas en gångtunnel under gatan. Där finns inga tåg. Britterna till trots. Metro heter det (mitt mantra för att inte åka tillbaka och förvirra Indierna med mitt svammel om vägundergångar).
Tunnelbaneturen från City (Connaught Place) till hotellet i Saket är ganska lång. 35 minuter kanske, så man hinner läsa skyltarna. "For senior citizens & differently abled" står det på en. Vad betyder det? ”För gamlingar och annorlunda förmögna”? Jo. utan en blick. utan att förstå hur det går till så reser sig den 30 åriga, solglasögonprydda, välklädda mannen upp. Det kommer någon som är mitt emellan "senior citizen" och "differently abled". Och den yngre står medan den äldre sitter. Kunde ju hända i Sverige också, en bra dag, men… efter en stund kommer två flickor ombord. Den ena mår dåligt. Blek, vinglig, glansiga ögon. 18 år kanske, så, ”gammal” är hon inte. Men… "differently abled", absolut! Då reser sig mannen och den bisittande äldre mannen och lämnar två platser. Vinkar dit flickorna som tackar. Ingen dömer. Ingen vet! Är hon full en söndagseftermiddag? Det kan mycket väl vara så faktiskt. Jag såg flera ungdomar som festade på söndagen. Å andra sidan. Det är den enda lediga dagen i vissa fall.

I huvudsak ståplatser på tunnelbanan

Det kostar 20 spänn att spotta i tunnelbanan. why? en ny arena öppnar sig. Ett modernt samhälle sätter regler. Direkt! Nedskräpning är inte ens en option. om det kostar 200 Rupies att spotta? Alla inser att det är än dyrare att skräpa ner. Nöjd att se regelskylten och även att den efterlevs. Men hey? Vilka skulle spotta på ett förödande sätt? Spott är ju typ fukt! Det torkar väl?! Men njae... För den invigde så tuggas en typ av snus i Indien vilket är både kraftigt vätskande och dessutom rött i färgen. Det gör att där det inte är tunnelbana, och inte är förbjudet att spotta så ser det mellan varven ut som Muhammaed Ali gått bärsark på någons mun mot väggen, där den slagna sedan spottat ut garnityret och tillhörande kroppsvätska.
Smart biljettsystem, med polletter som är av ”nuddistyp”.

En Pollett laddad med 16 Roupies, motsv 1:60 SEK

Dessa köper man för typ 1.60 SEK för en halvtimmes resa. Givetvis finns det även olika typer av förköpssystem men jag lät detta bero.
I övrigt vad gäller tunnelbanan. Exakt som i Sverige. Fast nä, lite renare, eluttag på tågen så man kan ladda mobilen. Tätare mellan tågen och säkerhetskontroll. Röntgen av väskan och metalldetektor, kroppsvisitering. Det är kärlek. Att alltid bevaka äktheten och sätta den i fokus ger ett perspektiv på att det alltid finns ett hot någonstans. Inte ett hot från muslimer som valfri rasse i Sverige skulle anse, utan ett hot från alla. Jag, blek, vit, rakad, kavaj, blir också granskad, genomsökt och kontrollerad. Granskad, men Jo! Jag är ju främling i deras land. Men rättvist behandlad och kontrollerad. Säkerhetskontroller i tunnelbanan? Men, allvarligt, var small det sist? Delhi eller Stockholm? Oslo? sug på den! friheten har ett pris, men det måste inte betyda att myndigheterna läser varje mail. Det finns alternativ. På flygplatsen hem upptäckte jag ett "handbagage" som var en typ mindre Ikeakasse. Full med något och ihopsydd?! Denna stod ensam på golvet i kön till passkontrollen och en stund till synes utan ägare. Oroligast blev mannen i turban bredvid mig när jag började fråga runt vems väska det var. Han tömde sitt register på tre eller fyra språk, ganska högljutt tills någon gav sig tillkänna. Oroligheter lurar bakom varje hörn och det är klart att det vore naivt att tro att det är säkrare med det handbagaget bara för att det passerat 3 säkerhetskontroller innan.



jag har inte ätit på Mc Donalds i Indien förr så nu var det faktiskt dags. nej. att servera död kossa vore otänkbart i ett land där kon står för moderskap och fortplantning, mjölk och helighet. Livet självt enligt vissa. så. Mc Chicken i olika varianter finns. och!!! ”Mc Spicy Double Decker Veg”. Ett "tema" på menyn just nu. en dubbelburgare med en Tandorikryddad sås. en kikärtsbiff och lök, grönsaker. Gott? Troligen den bästa jag fått på Mc Donalds någonsin. väldigt köttig upplevelse, för den som behöver det. En hetta som får El Maco att smaka grillkrydda.  Tillochmed jag fick en svettning.

”Mc Spicy Double Decker Veg”

När jag promenerade på staden, runt Connaught Place, i solskenet, blev jag lite törstig. I exakt samma stund passerade jag otippat nog ”The beer Café” med en hovmästare utanför som frågade om det inte skulle sitta bra med en kall öl. Smal dörr och trappa upp till terrassen.

Trappaun upp till The Beer Café

På den lilla uteserveringen, terassen, så slurkade jag i mig ett par kalla King Fisher och njöt av solen. Utsikten över centrala Delhi och det enorma vimmel som finns där en söndag var precis vad jag behövde.

Ett Selfie-försök att se cool ut på terrassen till The Beer Café

Efter några kalla gick jag vidare till Palika Bazar, vilket är en underjordisk marknad. Ett par hundra nasare med små butiker som har fantastiska priser för den som vill köpa en Samsonia eller Nokila L 1020. Kanske en skinnjacka, tyg, strumpor, klockor, ja, du förstår konceptet. Vi var några stycken som besökte marknaden. Tusentals... och jag var den enda som inte var från Indien. Om man har ordet turist stämplat i pannan eller om man är rakad på huvudet och blek så får man bra service och uppmärksamhet. ”Excuse me sir, come, look, just look”. ”You want new Jeans?” Den bästa var dock "hairtrimmer and shaver. very cheap for you". ja, som läget är nu så kan de sakna motor. Jag sköter det lilla jag har med en hyvel.
Det svåra är inte att få en massa erbjudanden om produkter. Det svåra är att inte bli oartig och otrevlig när man tackar nej. Mitt eget fynd i denna ”slingra sig ur” var att inte säga ”No” på dålig engelska, utan att säga ”Nej”, med svenskt uttal. Det är nämligen precis så Indierna själva säger. På Hindi. नहीं. Uttalas precis som du läser det. “Nej”. Det räcker då oftast att säga det två gånger istället för fyra, vilket jag inte har med ökad tydlighet att göra…

En snabb tatuering kanske? Palika Bazar

I landet med elefanter och tigrar finns även "malls" som heter duga. Gigantiska gallerior. Mycket importerade varor säljs, även om många textiler säkert är sydda i Indien från början. För mig är det inte så exotiskt dock. Jag gillar inte att åka 450 mil för att köpa något från USA som tillverkats in Indien och skeppats jorden runt ett par varv med en Adidaslogga på till ett iofs. hyffsat pris jämförelsevis, men... nä. Det gör dock indierna. Shopping är ett resultat av ekonomisk framgång, och framgång föder framgång.

Select Citywalk Mall

När pengarna snurrar får folk jobb och sysselsättning. Man kan också placera pengarna i en lägenhet och sitta och vänta på att de skall växa av sig själva, vilket vi på nåt sätt tenderar att göra i Sverige. I Indien handlar man. Även lägenheter, vilket det, öster om Delhi, i Noida och Greater Noida byggs sjuka mängder av. Höga hus med alla faciliteter till vettiga priser, eller vad sägs om tvättservice, städ, restauranger, gym, garage, gemensamhetsrum i källaren. I VARJE hus. Hyran är hög. ca 300 i månaden för att inte tala om lägenheten som kan kosta 70-110 lakh (googla det du).

Ett av ca 20 nybyggen öster om Noida

Sammanfattningsvis är Indien ett allt bättre ställe för många. De går från klarhet till klarhet i utveckling där korruptionen kastas till förmån för tightare demokratiska värden. Det råder ingen tvekan om att det är oerhört långt kvar innan fattigdom och miljöfrågor är utrett och utrotat, men de har absolut rätt attityd, vilja och engagemang.

Jag skulle kunna vänja mig att bo med så vänliga människor som jag mött där. Många av oss klagomurs-stångande Svenskar, ja räkna in mig dit, kan lära oss mycket av folket i världens största demokrati, Indien!

Namaste