Konrad klev in genom dörren

Jag läser inte böcker.

Med undantag för att ha läst Huckleberry Finn, alla Pelle Svanslös och delar av Grottbjörnens Folk.
Givetvis har jag läst lite böcker för barnen också, men som andra plöjer skönlitteratur, Nope!

Hur kommer det sig då?
Men jösses! Så fort jag lägger mig på rygg och tar upp en bok så domnar armarna. Lägg den på magen och nacken går av. Lägga sig på sidan så domnar bara en arm, så det är ju bättre. Men nacken bryts i alla fall. OK! Vi sitter och läser, Tråååkigt.
Men ok, jag har försökt. Så kommer man väl igång.

"Inne i rummet stor två stolar och ett bord, William rättade till duken på bordet...."

Här har jag fastnat. Var det allt i rummet? Vadå duk? var den rutig eller? Hur rättade han till den? Lyfte bort den och la dit den igen eller? Bara plattade till en skrynkla? Var det ingen blomma på bordet? Stod bordet vid ett fönster? Undrar hur han mådde?

Det här med att läsa skjuter ju formligen iväg fantasierna och jag blir handfallen med att i huvudsak läsa mellan raderna, för det är där allt det spännande står.

Min ivriga fantasi gör att jag hellre skriver, eller snarare berättar ur fantasin. Så varje sommar har jag haft en följetong för barnen på olika teman. Några har kommit igen.
Grönmössa, om killen som bodde med sin mamma, men helst (och i boken oftast) var hos morfar på landet och gjorde dagliga äventyr.
Vad fort det går herr groda. En fabel om herr groda som hade de mest besynnerliga äventyr.
Ett par säsonger om "Haraldina Toiletteer", en sextonårig flicka som gick på häxskola, ja, något i kontrast till Harry Potter. En betydligt mindre skola, och helt andra förutsättningar. Dessutom med mycket mer magiska egenskaper, den borde man tecknat ner.
Senast handlade det om Staffan och Mattias som var bröder och som lyckades uppfinna en "typ" tidsmaskin, eller i alla fall ett sätt att resa in i mikrokosmos genom en enorm förstoringsapparat som kunde avbilda det som där fanns lagrat, vilket visade sig vara hela atomers livstid. Den blev också uppskattad.

Det som är så roligt med dessa sagor, är att jag bara knäcker namnet på kapitlet, väntar nån minut, och sen hör jag mig själv prata. Det är underbart att lyssna på hjärnan som själv modellerar fram scener och äventyr, och problem. Ibland blir man avbruten av nåt barn som undrar lite medan man berättar och då rycks man ur transen och plötsligt så tappar man tråden. Då behövs ibland en påminnelse av barnen var man var för att komma igång igen, eftersom jag själv ibland slutat lyssna på vad jag säger.

Det låter säkert jättekonstigt. Men det är precis så det fungerar.

Självklart har jag varit inne på att skriva en bok, men det är liksom inte samma sak. Då måste man tänka, och det är roligare när hjärnan jobbar själv.

Just rubriken "Konrad klev in genom dörren" som bloggposten heter, är ett typexempel på något jag brukar dra till med för att störa och tråka andra familjemedlemmar när dom är helt isolerade och okontaktbara, djupt försjunkna i en bok. Då lutar jag mig över deras bok och låtsas läsa högt och det brukar bli nåt sånt här.

Konrad klev in genom dörren, men en smäll gick den igen och han stegade bestämt fram till kylen.
Lena följde honom med blicken från köksbordet, men han såg inte åt henne.
Han ryckte upp kylskåpsdörren och muttrade "har vi nån..." sen avbröt han sig och tog fram en öl.
Han ställde ner ölen på diskbänken medan kylskåpsdörren sakta gled igen.
Utan att öppna ölen sa han "det är för jävligt". Han vände sig mot Lena, fortfarande utan ögonkontakt. "Hör du det, förjävligt".
Han plockade ner öppnaren som satt på kylskåpet med en magnet och satte den till flaskan. "Fan". Lena slutade att titta på honom. Hon förstod att det inte skulle bli en bra diskussion.
"Vet du vad dom gjort?"
Lena låtsades tro att han fortfarande var inne i sin monolog.
"Vet du?"
"Nä, men berätta då", sa Lena.
"Dom har sagt upp hela jävla kontraktet."
Han ryckte kapsylen av flaskan
"Alla fick sparken! Idag igen!"
...

Typ nåt sånt brukar jag kunna tvinga fram innan jag blir helt tystad av den som försöker läsa.

Det som är så roligt med mina egna berättelser, jämfört med en bok, är ju att jag VET hur det ser ut i rummet. Det är ju mina fantasier. Jag behöver inte väga några aspekter på var det dumma kylskåpet står, för det har min hjärna redan bestämt. Jag vet hur Lena ser ut och var hon har på sig och att hon har en halvfylld kopp kallt te med mjölk till höger om sig där hon sitter i rosa morgonrock med lite rufsigt hår och den trötta pelargonen i fönstret har en röd, lite vissen blomma bakom dom gula gardinerna. Jag vet, som ingen annan vet att Konrad har Blå jobbarbyxor, att ölen var en Falcon Blå, 33 cl folköl och att dom tre som fanns låg på nedersta hyllan i kylen. Jag vet att osten nästan var slut i kylen och att osthyveln låg i påsen med osten. Jag kan till och med känna lukten i den förbannade kylen och ser precis hur reklam-öl-öppnaren ser ut som är gjuten i polyester med en bild på en traktor som sitter lite snett uppe till vänster på kylen bredvid ett vykort med en solnedgång som nog suttit där ett tag.

Alla dessa nödvändigheter utelämnas ju i en vanlig bok? Hur i hela friden skall jag kunna få samma upplevelse som författaren som skrev boken om inte alla detaljer framgår?

Jag är helt övertygad om att jag kommer att skriva en bok en dag. Men jag är också lika övertygad om att den inte kommer att bli som andra böcker, eftersom den endast kommer utspela sig i detta kök med Konrad och Lena, med mycket detaljrika miljöbeskrivningar och korta, osammanhängande diskussioner, precis så som det kan vara i verkligheten.
Vad sägs om kapitel 14 i boken, "en ostmacka till middag". Eller kapitel 15 "Första tuggan på mackan".

Läsaren kommer inte att undgå någonting. Inte ens den lilla smulan av Wasa sport som har en pytteliten klick smör och som fastar i Konrads mustasch lite uppe till vänster, men som sedan trillar ner och träffar i hans öl som står på diskbänken.

Så, boken lär väl få heta just "Konrad klev in genom dörren, en sjuk dialog i 45 kapitel om en man, en kvinna, en macka och en öl"

Trevlig läsning!

Sommar! Sug på den du!

Ordet! Läs och njut, blunda och tänk... Sommar! Inte helt utan att det snabbt smakar smultron, luktar blomster, pirrar i magen och pulsen sjunker och stiger om vart annat.

Alla år sedan jag föddes så har allt och formligen allt handlat om sommaren.

Vem bryr sig det minsta om den metrologiska definitionen på sommar, när man själv kan sätta upp villkoren. Så låt oss börja.

Först behövs en sommar. Alltså inte den vi skall definiera, utan den som föregick objektet.
Det är fjol, eller "förra sommaren" som vi kommer att behöva som referens.
För att ens kunna definiera en sommar behövs nämligen ett drygt år.
Hur då kan man undra?

Jo, så snart en höst infaller, vilket också är en förutsättning, så reflekteras ofta till föregående sommar och jämförelserna med den som varit och den som skall komma, börjar i våra sinnen. "I somras var vi på Gotland, men nästa sommar ska vi till Italien", eller liknande.

Efter hösten händer det fruktansvärda! Vintern kommer! Hur vi än bär oss åt, så dyker den upp lika plötsligt varje år. Med kaos i trafiken, djävulsk kyla och med en natur, som förvisso är oskuldsfullt vit i våra tankar, men allt för ofta, i verkligheten, går i tusen nyanser av smutsgrått, med undantag från en och annan gran som ju faktisk är grön. Men den stackars innerstadsråttans vinter är bara kall, hal, grisig och grå. Kom inte och säg nåt annat.

Under vintern så har vi minnen av föregående sommar att se tillbaka till, och när man står där på busshållplatsen och lite smått hatar den svajiga infrastrukturen som hamnar i chock varje gång det kommer en snöflinga, då dyker gärna den senaste sommaren upp i tankarna för att drömma sig bort.
Oavsett hur vädret den sommaren var, så har vår hjärna tvättat rent våra minnen och fantasier, och vips så skiner solen i det vi drömmer tillbaka till. Hjärnan är en lurifax!

Faktum är att här börjar också en gränsdragning komma mellan förra och kommande sommar. När jul och nyår passerat så börjar vi någon typ av nedräkning. Månader, veckor, dagar, långhelger. Allt räknas och används för att skapa en synlig horisont mot nästa sommar. I allt större utsträckning övergår nostalgiska tankar till rena fantasier om vad som komma skall. Kanske inte detaljplanering i sig, utan mer av typen "ledigt", "ljus", "värme". Mörkret gör nämligen sitt och börjar ta ut sin rätt. Tända ljus i all ära, men jösses! Nu kan det räcka.

Lagom till Mars sådär, så inser man en och annan dag att det finns en årstid till. Våren. Just det, minnena kommer till livs och man ser tussilago och musöron på björkarna för sitt inre. Längtan blir lika stark som till sommaren, och förvåningen och besvikelsen är plågsamt påtaglig. Det är precis lika skitigt som i början på vintern och grus, smuts, skräp och hundskit blandas i en salig röra där man rör sig. Skog och mark är leråkrar där man önskar att man kunde vistas, men risken för att drunkna i nytillkomna träsk och göra bananskalsvurpor på isfläckar är överhängande.

När väl naturen rycker upp sig och det tränger upp lite gräs och blomster här och där så börjar det faktiskt hända saker. Pang! Så packar näsan och ögonen ihop. Pollenchocken kommer även den som en överraskning och det vackra i naturen blir ett suddigt töcken i tårfyllda ögon. Dofterna i naturen borde förvisso lukta vårlikt, men det kan man inte känna eftersom näsan är en slemfylld, uppsvälld röd köttklump mitt i plytet som inte duger till nånting alls. Jo som lanterna möjligen.

För säkerhets skull så vaknar andra sensoriska funktioner till liv, och likt katter i mars, så poppar och pockar det i kropp och själ. Hanterbart för många månne, för somliga ett äventyr i disciplin och etikett.

Det enda som känns meningsfullt nu är vetskapen om att det faktiskt snart är sommar. Panikerna avlöser varandra. Har det gått ett år redan? Vart tog det vägen? Vad hände? Som om inte det är nog så kommer både jobb och ledighetsstressen konflikta om de få veckor som finns allokerbara. Kommer jag hinna klart med mina projekt, åtaganden och mål innan semestern? När ska jag vara ledig?
Logistikcirkusen tar vid och om så resor eller tältplatser skall bokas så skall kollegors ledighet, sambos, vänners, barns och inte minst släktens hela logistikapparat vändas ut och in innan man kan boka några veckors ledigt.

Så stiger då sakta temperaturen och man har inte riktigt kunnat boka så mycket ledigt som man faktiskt önskat sig, man ser att det finns allt ifrån ruttna träplankor på huspanelen som måste åtgärdas, till bilar som skall hanteras, städas, städas i förråd, en hel trädgård att rumstera och massa andra praktiska saker som skall göras.

Midsommar: Blöt upplevelse!

Någon stans mitt i det som komma skall så är vi då framme vid högsommaren. Jobbet kunde man inte släppa helt, men i övrigt så finns det stunder då man faktiskt kan tända grillen och äta lite gott ett par timmar. Dagsplaneringsarbetet i övrigt har en mycket, för årstiden avgörande förkortning: SMHI.

Sveriges Mest Hatade Institut. Inte för att de i sig har fel särskilt ofta, men för att de likt en bödel har den onöjsamma uppgiften att ta ifrån oss det vi vill ha. Det som vi haft i minne sedan förra sommaren, som vi nu bara vill minnas som en enda lång solig dag på stranden.

Det är inte förrän acceptansen övergår i full nöjsamhet, och att fullständigt sluta bry sig om vädret, som det så blir sommar på riktigt, vilket brukar infinna sig sådär i början på Augusti, och om nu sommaren mot förmodan skulle haft några soltimmar med tillhörande hög temperatur, jag då är alla så trötta på skiten att hösten känns som en befriare i nöden.

Definition på sommar: Första veckan i Augusti, där man precis börjar bli lite lagom övergödd på både sol, värme och grillat.

Sen börjar det om igen från början. År efter år efter år.