Jag har börjat promenera. För motionens skull. För att få det att hända har jag lagt in det i vardagen, så jag går mellan Fridhemsplan och jobbet i Solna. en nätt tur på 42 minuter.
Eftersom jag är lite galen, min pappa brukar kalla det "twisted mind", så kan jag inte promenera utan att hjärnan finner det lite tråkigt och därför söker efter mönster och avvikelser. Det e...nklaste, som väl många gör? är väl att följa stenläggningen på något sätt, men min sjuka hjärna nöjer sig inte med det inte.
Framförallt så börjar den omedvetet att söka efter perfektion och extremer i omgivningen. Det finns många sådana exempel, som när jag överblickade ett koppel med tvåhjuliga kamikazetorpeder (cyklister). Hälften verkade ha hjälm, och därefter är den promenaden förstörd av meningslös hjälm-och-skallberäkning. 50% Mer? Mindre? Det drog snabbt iväg och hjälmarna vann, men hjärnan ville hitta flera mönster. Var det män på gamla cyklar som inte hade kruka eller paranta damer med yvigt hår? unga? strax innan målgång är jag som vanligt bara mer förvirrad och dessutom upplyst av en hoper meningslös, osammanhängande statistik.
Torpeder för övrigt, är ju helt livsfarliga. som fotgängare är det inte en fråga om man skall skada sig, utan hur. Bortsett från att min hjärna är vrickad så prenummererar ju min vänsterfot på vrickningar. Dock har jag insett att de verkliga hot man utsätts för som fotgängare är cyklister, hundar, hundägare, bilar och sniglar.
Sniglar till att börja med utgör mellan varven en snorig hal massa, vilken det nog vore mest pinsamt att skadas av. "Han halkade på en snigel och bröt lårbenshalsen". Moget! Det andra animaliska hotet är hundar, vilka verkar bli jätteinspirerade av främlingar som i motsatt riktning går i rask takt. Det inbjuds ofta till lek, eller så sätter den bullriga köttkvarnen igång och en avrättning känns annalkande.
Cyklister verkar ha en känsla av att deras miljömedvetna insats, är av vikt för samhället, och då så pass viktig att typ "blåljus" gäller. Alltså, andra skall flytta sig. "Fotfolket! Vik hädan här kommer en cyklist som gör en viktig miljöinsats och det är bråttom att rädda miljön". Jag har lite olika approach, men jag vill inte dö, så då stöter jag lätt på nästa hot, hundägarna. Hoppar man åt sidan från en gångväg, hamnar man i gräset. Hundägare plockar inte alltid upp skiten efter sig så då samlar jag på mig den under mina fötter. Inte muntert och luktar illa på bussen hem.
Till sist då så har vi bilisterna. Dessa är nog faktiskt det minsta hotet eftersom de inte så ofta kör på gångvägar och trottoarer, dock så måste man korsa en och annan väg ibland och då har vi en konflikt. Som gammal Indienresenär har jag dock ett övertag mot mesiga svenska bilister. Kör man "chicken race" mot Svensson så stannar de. Alltså det är bara att kliva rakt ut i gatan och markera sin suveränitet med en hand i luften "STOP". Samma teknik i Indien kräver en karisma stor som Shiva för att ha en chans. Där är det race på allvar! Fegisar göre sig icke besvär.
Som avslutning på min sjuka hjärnas funktion, måste även mina hela två veckor militärtjänst (innan jag vapenvägrade och sökte vapenfri utbildning) nämnas.
På I1 i Kungsängen, Livgardet, var exercistiska övningar en viktig del av utbildningen. Man fick sonika lära sig att gå… Som artonåring! Jag hade viss övning på att promenera redan innan utbildningen, dock inte att göra detta i takt med andra. Av en händelse så satte det sig i min antimilitanta hjärna att vänster kommer före höger och att vänster kommer först. Vänster, vänster, vänster-höger-vänster. Ett idiotmantra som fastnat.
Insåg under mitt promenerande att vissa låtar var i samma takt som jag ville promenera. Trevligt att gå i takt tycker kroppen. Men... hjärnan vägrar låta sätta ner höger fot på taktslag "ett" och "tre". Det måste vara vänster.
Ser ni en kille med hundskit under fötterna, hoppandes i sidled för att slippa bli överkörd av cyklistera och taktjusterande med hoppsansteg för att marschera militäriskt i höjd med Pampas och Karlbergs slott, så är det nog mig ni ser! Har orange-grå ryggsäck också.
Tjohopp!
fredag 23 augusti 2013
lördag 13 juli 2013
Iakttagelser på en Camping eller en annan bild av Böda Sand (för den som sett på TV)
När man campar måste man diska. Oftast för hand. För mig är det terapi. Diskning sker (om man inte har gigantisk husvagn och är folkskygg) i gemensamma utrymmen, s.k. servicehus. I servicehusen finns kök, disk, duschar, toa och andra suspekta utrymmen som bara septitankshusvagnsfolk förstår sig på (och har mod ...nog att gå in i).
Givetvis är dessa utrymmen knökfulla, på svenskt vis, med allehanda "Tänk på att", "Man får inte", "Det är förbjudet att", "Din mamma jobbar inte..." - Skyltar. Oftast också på Tyska, men då med en helt annan innebörd, konstigt nog.
Vissa utrymmen är bara för kvinnor (ansiktstvättrum), medan toa och dusch är gemensamt. Köken är också gemensamma och i jämställdhetens Sverige är det ju en självklarhet att finna både män och kvinnor diskandes eller matlagandes, men... Här finns en del kvar att hämta.
Vi (vår familj) har inte likadana overaller, men det finns det dom som har. På riktigt! Med tryck på! Trycket kan vara namnet på det "kvarter" som man i TV-programmet om just denna camping lockat fram och fått till en självklarhet för alla som ser det på TV. I verkligheten heter kvarteren 1, 2, 3, 4 och 5. Numera finns dock de som stolt bär träningsoveraller med helt andra namn, som t.ex. "slummen" och de exakta GPS-koordinaterna till platsen. Dessa personer kan man eventuellt tänkas stöta på i gemensamhetsutrymmena. Ibland har de en liten "vi äger" attityd, eftersom de har säsongsplats (abonnerat på samma plats hela säsongen och troligen år efter år). De är alltså lite "mer" än oss tillfälliga tältare.
Idag gick jag iväg för en stunds terapi. Diska alltså. Då slog det mig hur olika det kan bli när man gör det. Vilka andra som diskar och om man börjar prata med dom. Ibland står någon annan man där och diskar i sin ensamhet och då blir det lätt ett ganska enkelt, förhatligt och jargongbetonat samtal om vädret, "straffet att man måste diska, fast alla ser det som en frizon", att man egentligen borde haft nåt att dricka när man diskar (om man just inte har en öl med sig, då kan det bli ett "skål"), eller när man kom eller skall åka hem. I övrigt är en grupp män som diskar rätt okomplicerat.
Nu stod ag ensam i mitten vid en lång diskbänk med tre platser i förmiddags, och efter en kort stund hade jag två kvinnor, en på vardera sidan om mig.
Direkt uppstår andra situationer och man måste treva sig fram efter ett "hej", det självklara jargongspråket är oanvändbart och det blir olika resultat varje gång. Idag mest tyst.
Eftersom det för mig bara är ren terapi att diska, och inte ett nödvändigt ont, så tar jag tid på mig. Jag diskar noga och filosoferar och funderar. Kvinnan till höger om mig må haft bråttom denna regniga dag, men kroppsspråket var tydligt, "jag kan diska som ett proffs och gör ganska stora yviga rörelser för att markera detta". Hon hade direkt en hastighetstävling igång, och eftersom hennes mängd disk var i stil med min, så var nog villkoren rättvisa. Jag hade i min terapi, inget intresse av att tävla ikapp. Utan vevade på med diskborsten ett par extra varv i varje glas, trots att det bara varit vatten eller juice i. Så kom hon då långt före mig till slutklämmen på sin diskning och skulle torka allt, och här vet jag inte om hon missat att medföra diskhandduk eller om det som skedda var hennes rutin, men... Hon hade ju en disktrasa (läs Wettexduk). Den som hon torkat av, på och i diskbänken med och använt för att plocka upp gamla matrester ur slasken som hon spolat av sin disk. Den kom plötsligt till pass för att torka "rent" disken som hon just diskat.
Troligen hade jag helt fel i det mesta av mina antaganden. Hon tävlade inte med mig alls, det vara bara jag som inte förstod vad hon höll på med. Likaså det här med wettexduken, Jag kanske är felunderrättad om dennes syfte. Jag trodde att man bara använde den till torkning av ytor, typ spis, bord, diskbänk, kakel och så, inte disken i sig, men det heter ju faktiskt disktrasa...
Nåväl... Som den oinvigde kanske kan förstå, så händer det mycket spännande saker i mötet mellan människor, när man tussar ihop dem i gemensamma utrymmen för allt från mat och disk till sanitet och intimhygien. Bara det att tyskar kan pussas under det att dom borstar tänderna, där "hon" följer med "honom" in i det som är herrarnas tvättrum medan jag alltredan står därinne med bar överkropp, pösmagen okontrollerat hängande, eftersom jag är fullt upptagen med att hyvelraka mig på huvudet. Halvvägs in i deras löddrande borstande kommer de på den lysande iden att pussas?!
Dagarna är fulla av överraskningar och dagens andra diskpass, även denna mitt emellan två kvinnor var en god stundskonversation om vad för god mat man kunde tänka sig äta senare på dagen, samt... Hur gott det skall bli med nåt gott att dricka...
Givetvis är dessa utrymmen knökfulla, på svenskt vis, med allehanda "Tänk på att", "Man får inte", "Det är förbjudet att", "Din mamma jobbar inte..." - Skyltar. Oftast också på Tyska, men då med en helt annan innebörd, konstigt nog.
Vissa utrymmen är bara för kvinnor (ansiktstvättrum), medan toa och dusch är gemensamt. Köken är också gemensamma och i jämställdhetens Sverige är det ju en självklarhet att finna både män och kvinnor diskandes eller matlagandes, men... Här finns en del kvar att hämta.
Vi (vår familj) har inte likadana overaller, men det finns det dom som har. På riktigt! Med tryck på! Trycket kan vara namnet på det "kvarter" som man i TV-programmet om just denna camping lockat fram och fått till en självklarhet för alla som ser det på TV. I verkligheten heter kvarteren 1, 2, 3, 4 och 5. Numera finns dock de som stolt bär träningsoveraller med helt andra namn, som t.ex. "slummen" och de exakta GPS-koordinaterna till platsen. Dessa personer kan man eventuellt tänkas stöta på i gemensamhetsutrymmena. Ibland har de en liten "vi äger" attityd, eftersom de har säsongsplats (abonnerat på samma plats hela säsongen och troligen år efter år). De är alltså lite "mer" än oss tillfälliga tältare.
Idag gick jag iväg för en stunds terapi. Diska alltså. Då slog det mig hur olika det kan bli när man gör det. Vilka andra som diskar och om man börjar prata med dom. Ibland står någon annan man där och diskar i sin ensamhet och då blir det lätt ett ganska enkelt, förhatligt och jargongbetonat samtal om vädret, "straffet att man måste diska, fast alla ser det som en frizon", att man egentligen borde haft nåt att dricka när man diskar (om man just inte har en öl med sig, då kan det bli ett "skål"), eller när man kom eller skall åka hem. I övrigt är en grupp män som diskar rätt okomplicerat.
Nu stod ag ensam i mitten vid en lång diskbänk med tre platser i förmiddags, och efter en kort stund hade jag två kvinnor, en på vardera sidan om mig.
Direkt uppstår andra situationer och man måste treva sig fram efter ett "hej", det självklara jargongspråket är oanvändbart och det blir olika resultat varje gång. Idag mest tyst.
Eftersom det för mig bara är ren terapi att diska, och inte ett nödvändigt ont, så tar jag tid på mig. Jag diskar noga och filosoferar och funderar. Kvinnan till höger om mig må haft bråttom denna regniga dag, men kroppsspråket var tydligt, "jag kan diska som ett proffs och gör ganska stora yviga rörelser för att markera detta". Hon hade direkt en hastighetstävling igång, och eftersom hennes mängd disk var i stil med min, så var nog villkoren rättvisa. Jag hade i min terapi, inget intresse av att tävla ikapp. Utan vevade på med diskborsten ett par extra varv i varje glas, trots att det bara varit vatten eller juice i. Så kom hon då långt före mig till slutklämmen på sin diskning och skulle torka allt, och här vet jag inte om hon missat att medföra diskhandduk eller om det som skedda var hennes rutin, men... Hon hade ju en disktrasa (läs Wettexduk). Den som hon torkat av, på och i diskbänken med och använt för att plocka upp gamla matrester ur slasken som hon spolat av sin disk. Den kom plötsligt till pass för att torka "rent" disken som hon just diskat.
Troligen hade jag helt fel i det mesta av mina antaganden. Hon tävlade inte med mig alls, det vara bara jag som inte förstod vad hon höll på med. Likaså det här med wettexduken, Jag kanske är felunderrättad om dennes syfte. Jag trodde att man bara använde den till torkning av ytor, typ spis, bord, diskbänk, kakel och så, inte disken i sig, men det heter ju faktiskt disktrasa...
Nåväl... Som den oinvigde kanske kan förstå, så händer det mycket spännande saker i mötet mellan människor, när man tussar ihop dem i gemensamma utrymmen för allt från mat och disk till sanitet och intimhygien. Bara det att tyskar kan pussas under det att dom borstar tänderna, där "hon" följer med "honom" in i det som är herrarnas tvättrum medan jag alltredan står därinne med bar överkropp, pösmagen okontrollerat hängande, eftersom jag är fullt upptagen med att hyvelraka mig på huvudet. Halvvägs in i deras löddrande borstande kommer de på den lysande iden att pussas?!
Dagarna är fulla av överraskningar och dagens andra diskpass, även denna mitt emellan två kvinnor var en god stundskonversation om vad för god mat man kunde tänka sig äta senare på dagen, samt... Hur gott det skall bli med nåt gott att dricka...
måndag 14 januari 2013
Dags för lite filosofi igen. Nattsvammel, endast för lässugna.
Tänk dig att man har en bra familj, ett bra jobb, bra arbetskamrater och är vid god hälsa.
Ok! Vi lägger till lite mera. Det finns inga kända fiender, man har hyffsad ekonomi och vissa talanger.
Ändå är man inte nöjd. Rent av galet frustrerad.
Man är sömnlöst förvirrad och besviken på att lyckan inte ökar konstant.
Jag tror, att antingen så är man på max av lycka och tillfredställelse och det enda som gör att man inte ser det är att man just står på toppen.
Eller, är det i ärlighetens namn såhär:
Man har en ok familj, ett rätt trist jobb, omotiverade arbetskamrater och hälsan är väl ok om man inte vägde för mycket och hade så dålig kondis.
Dessutom finns det nog rätt många som inte tycker att man är nån höjdare direkt, ekonomin kanske haltar och att kunna bygga en parkbänk kanske inte är någon talang direkt.
Men även om det är sådär halvdant så är det ju faktiskt inte:
En trasig familj, inget jobb, inga arbetskamrater, sjuk.
Bortglömd och hatad, fattig och bortsett från att man kan flåsa i ett munspel så kan man nog inte så mycket.
Flyttar allt till första person, och låt säga att det är jag:
Då kan jag säga, att jag har en mycket bra familj och skulle kunna bygga en parkbänk om nån bad mig. Jo, dom på jobbet är väl rätt bra dom också kanske.
Resten är lite av dolt i dunkel. Det känns som om jag inte riktigt har koll.
Jag har ju periodvis varit euforisk när jag går till jobbet.
Så är det inte nu. Inte heller när jag är där.
Så, vem bryr sig. Bra familj är väl allt som behövs. Ev. en parkbänk också. Klaga inte!
Nånstans där inne dock... Det liksom bubblar av otillfredställelse och kreativitet som vill ut.
Hit kommer jag i tankarna, gång efter gång när jag filosoferar... Sen tar det stopp.
Ska man göra nåt åt det här? Skall det vara så här? Är detta det vanliga livet?
Är jag en gnällspik?
Jag kommer inte mycket längre. Brukar somna och sen börjar det om igen... nästa dag...
Efter Jul kommer ekorrhjul
Ok! Vi lägger till lite mera. Det finns inga kända fiender, man har hyffsad ekonomi och vissa talanger.
Ändå är man inte nöjd. Rent av galet frustrerad.
Man är sömnlöst förvirrad och besviken på att lyckan inte ökar konstant.
Jag tror, att antingen så är man på max av lycka och tillfredställelse och det enda som gör att man inte ser det är att man just står på toppen.
Eller, är det i ärlighetens namn såhär:
Man har en ok familj, ett rätt trist jobb, omotiverade arbetskamrater och hälsan är väl ok om man inte vägde för mycket och hade så dålig kondis.
Dessutom finns det nog rätt många som inte tycker att man är nån höjdare direkt, ekonomin kanske haltar och att kunna bygga en parkbänk kanske inte är någon talang direkt.
Men även om det är sådär halvdant så är det ju faktiskt inte:
En trasig familj, inget jobb, inga arbetskamrater, sjuk.
Bortglömd och hatad, fattig och bortsett från att man kan flåsa i ett munspel så kan man nog inte så mycket.
Flyttar allt till första person, och låt säga att det är jag:
Då kan jag säga, att jag har en mycket bra familj och skulle kunna bygga en parkbänk om nån bad mig. Jo, dom på jobbet är väl rätt bra dom också kanske.
Resten är lite av dolt i dunkel. Det känns som om jag inte riktigt har koll.
Jag har ju periodvis varit euforisk när jag går till jobbet.
Så är det inte nu. Inte heller när jag är där.
Så, vem bryr sig. Bra familj är väl allt som behövs. Ev. en parkbänk också. Klaga inte!
Nånstans där inne dock... Det liksom bubblar av otillfredställelse och kreativitet som vill ut.
Hit kommer jag i tankarna, gång efter gång när jag filosoferar... Sen tar det stopp.
Ska man göra nåt åt det här? Skall det vara så här? Är detta det vanliga livet?
Är jag en gnällspik?
Jag kommer inte mycket längre. Brukar somna och sen börjar det om igen... nästa dag...
Efter Jul kommer ekorrhjul
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)