Trappor på slutet

När man når över en viss gräns i bitterhet brukar man börja kallas för gubbe av folk i ens omgivning. I omgångar jag gjort ansatser mot den gränsen och likt en atletisk höjdhoppare (metafor) känns det som om jag nu når över ribban och gränsen.
Ta bara senaste utsvävningsmailet över rutinernas frånvaro i det gemensamma köket på jobbet. Ett lass gamla matlådor åkte ut ur kylen, avfotograferades innan de kastades och bilderna mailades till kollegorna med tillhörande dryg text i bästa bitch- eller gubbstil. För någon dag sen, hade någon tagit det sista pappret att torka händerna på, på toa, utan att fylla på nytt. Genast började min hjärna författa nästa bittra utkast fyllt med spydigheter. Jag hejdade mig dock och fyllde på papper istället.

Helt klart är dock att minnet som i vissa avseenden börjar svikta, tenderar till att minnas oviktiga saker som jag retar mig på. Sjukt omoget och onödigt. Dessutom väljer jag ju att skylla på min hjärna som en egen varelse med avvikande beteende, vilket möjliggör att jag slipper ta ansvar för denna galenskap. Samma hjärna som glömmer viktigt och minns oviktigt. Samma hjärna som roat sig med att minnas alla metaforer, liknelser och lustigheter för att beskriva människor som min hjärna skulle beskriva som "inte-lika-perfekta-som-jag". Ödmjukheterna haglar!

Talcentrum i hjärnan, vilket verkar fått en släng av tanke-tourettes mumlar då och då i tysthet och tankens värld, fraser där alla insamlade och meningslöst memorerade uttryck kombineras, som:
"Hissen går inte hela vägen upp i proppskåpet"
Vilket leder till
"Det är trappor på slutet till elcentralen"
Eller
"Det är inte dom vassaste hästarna i koppen"
"Lyset är tänt, på vinden, men ingen vet om nån är hemma, i proppskåpet."
Ibland förundras jag av hjärnans förmåga att ösa på i sin iver att göra sig lustig. Noteras kan också att badbollar, fiskmåsar och daggmaskar inte heller helt sällan förekommer i jämförelser av IQ eller sinnesnärvaro och uppfattningsförmåga.

Det enda som väl är till någon tröst är att jag vet hur fel min hjärna har och hur jag själv som helhet i en personalia skulle kunna beskrivas som han där;
"Hissen, med hästarna i, som rymt, går inte hela vägen upp i proppskåpet eftersom daggmaskarna skurit sig på alla knivarna  i lådan, som inte finns där, fast ingen är hemma, och lyset varken är tänt."

Ödmjukhet är mitt andranamn.