Mig är det också synd om

Den här historien utspelar sig i nådens år, 2016. Den är samtida med många händelser som jämförelsevis är fruktansvärt mycket värre. Trots detta så vill jag förklara hur det kan gå om man är sjuk, blir sjuk och...

Jag vet och vill att samhället vi lever i ska ta hand om dom sjuka. Och just nu har jag några färska bevis på hur otroligt bra det fungerar. Som när man sitter i ambulans med sitt barn under tjutande sirener mot akuten och allt bara fungerar. Tekniken till stöd för dessa fantastiska människor. Ambulanssjukvårdare, sjuksystrar, läkare, undersköterskor med flera. 120 kronor tror jag det kostade och även om  det sedermera visade sig att det inte handlade om liv eller död så var det initialt oklart varför en tolvåring i viloläge ska ha 200 i puls i två timmar.
Likaså vården av min pappa. engagerad och proffsig personal.
Idén med landstinget och vården fungerar och levererar.

Jag är sjuk. Jag började gå sönder i våras, och efter sommaren så var det ett faktum. utsliten och utmattad. Utbränd i folkmun.

Nu kunde jag gått till vårdcentralen som vem som helst. man kan det! Jag brukar det om jag har nån åkomma som kräver vård.

Men eftersom min arbetsgivare, med bästa välvilja, tecknat privat sjukvårdsförsäkring så föreslogs jag utnyttja det.
Generellt är jag motståndare till privat vård. jag tycker alla ska ha samma rätt till bra vård och dessutom har jag svårt att se att man kan slå mynt av detta på ett seriöst sätt.

Själv är bästa rådgivare, men i ett desperat läge, där man mår piss,  så kändes det bra att få snabb vård och kunna ha ett minimum av kontaktpersoner,  så man slipper dra hela livshistorien och utbrändhetsttåkigheterna allt för ofta. det är nämligen rätt krävande att gå igenom den storyn.

Sagt och gjort. Ringde försäkringsbolaget och fick läkartid.
En mycket bra och förtroendeingivande doktor i sina bäst-före-datums-år. Sjukskriven och remiss till terapeut.

Ringde försäkringsbolaget igen och fick tid terapeut. Max tolv besök skulle försäkringen täcka sa dom. Mer än väl tänkte jag. Terapin har jag hos en jättebra tjej som jag nu gått hos fem gånger.

Så när jag nu, efter tre månader, i omgångar dragit min historia för fyra läkare och en terapeut , tycker att jag börjar komma framåt. Då ringer terapikliniken och undrar om jag tänker komma på morgondagens besök? Detta är min avsikt och förhoppning. Då undrar de hur jag vill betala. Förklaringen är att de (men inte jag) fått ett meddelande från försäkringsbolaget att de inte längre tänker stå för kostnaderna. "jag har inte rätt till det på grund av min diagnos".
Alltså skall jag betala 1300 för 45 minuters terapi i innerstan.

Bedrövad viker kroppen ihop sig. hjärnan ger upp och hopplöshetens dunkla täcke lägger sig över min tilltro på framtiden.
Jag får inte den hjälp jag behöver. Den som drar mig upp ur skiten. För jag har fel sjukdom. Set går sonika inte att tjäna pengar på mig.

Då, plötsligt inser jag att alla som gett mig vård under denna period, har primärt haft ett enda intresse, och det är att tjäna pengar på min sjukdom till sina ägare. Och nu har någon gjort en kalkyl på mig och insett att jag är olönsam. Därefter har man letat upp nån paragraf som gör att de kan fimpa mig och lämna mig till allmänvården istället.

Jag är uppriktigt ledsen och besviken, men inte ett skvatt förvånad. För så ser privat vård ut. Pengar först, sen patient. Tjäna! Lönsamhet!

Mitt upp i denna besvikelse och uppgivenhet läste jag lite nyheter och snubblade på det återuppväckta fallet med flickebarnen som tagits i guds namn som sexslavar av Boko Haram. Deras öde att våldtas av skitiga soldater i hyddor för att föda deras barn, är ingenting som någon terapeut i världen kan laga. och om det så än fanns, så skulle de aldrig få den hjälpen. varken privat eller av samhället.

Så här sitter jag och gnäller över mitt öde. men faktiskt; jag kunde ha det så fruktansvärt mycket värre.

Martin

Resan mot oändligheten, kapitel 3 En dag i parken

Något sen som vanligt, Konrads ambition till trots, på väg till jobbet, företaget X, i en stad, vi kallar den Y, där passerar Konrad en park. På väg till jobbet alltså. X i staden Y, ja, ni förstår.

Parken är platt som ett hav, kapitel 1, och ligger 4287 meter sydväst om stadens geometriska mittpunkt. Parkens gräns börjar där. Med platt menas i Konrads betraktelse, att inga större höjdskillnader finns än vad som går att köra på med en manuellt framförd motorgräsklippare. Nu har Konrad vid det här laget aldrig kört en dylik maskin, men hans enorma förmåga att kunna saker ändå, ger honom vishet nog att ana.

Konrad väljer denna dag, baserat på mest ingenting, att kliva av bussen i parkens sydöstra hörn, för att därifrån gå 1235 steg genom hela parken på de anlagda asfaltvägarna.
Några gånger som han gått genom parken så har han tappat räkningen, och en av dessa är denna gång.
Eftersom Konrad är något speciell, minst sagt, så måste ju stegen räknas, och med några memorerade tal och därtillhörande hållpunkter i parken, kan den slutgiltiga steglängden kalkyleras och anpassas så att det slutar på de 1235 stegen det skall bli.

Nu kunde man ju tänka sig att man går vidare och låtsas som att stegräkningen är oviktig om man kommit av sig, men inte idag, och sällan för Konrad.
Med något raskare steg, skyndar han tillbaka till startpunkten, vilket är där stenläggningen övergår i safalt, vänder lika raskt om och börjar. Vänster fot först. Alltid!

1,2,3,4... Konrad stegar, räknar och är mitt inne i parken, ur betraktarens synvinkel i alla fall. Där uppenbarar sig då ett mötande fordon, av renhållningstyp. Full bredd i förhållande till vägen har bilen, och sakta infinner sig en viss panik i stegräknarens hjärna. Tempots sänks och de grå cellerna jobbar för fullt med dels stegräkning, dels hur han skall parera fordonet, utan att behöva gå på gräset, vilket skulle vara fusk enligt hans strängt uppsatta regelverk för hur en promenad genom parken skall gå till, medelst stegräkning.

Så likt en kissnödig eller livrädd hund går han fram till nästa sopkorg och ställer i skydd sig bredvid den på ett ben, för hur skulle man räkna steg om båda fötterna stod på marken? Konrad gör därefter en justering i sin regelbok, att man får stödja sig mot ett föremål, om man står på ett ben, vänster. Sagt och gjort, något genant, står han nu lutad mot soporgen, som är av typen icke öppningsbar utan nyckel, men med grönt bulligt lock med två hål att kasta in skräpet i. Sopkorgen är full efter gårdagens firande av Y-stadens picknickungdomar, och visst innehåll hänger ut som dregel ur öppningarna.

Det långsamtgående fordonet med orange saftblandare på taket närmar sig. Ekipaget har roterande borstar på sidorna samt en borste baktill som samlar upp skräpet i den stora dammsugarliknande maskinen. För att inte dra in för mycket av stadens lort i lungorna tar Konrad ett djupt andetag och inväntar att maskinen skall passera, men till hans fasa frustar plåtmonstret till och bortarna liksom fordonet, saktar in.

Precis i höjd med sopkorgen parkerar så vidundret i ett moln av damm och avgaser, och ut kliver en orangeoverallförsedd man med barsk uppsyn. Något trött i blicken i alla fall.

- Väntar du på något? undrar mannen.
Aningens besvärad harklar sig Kondŕad som slutar knipa tätt, flåsar ut sitt igenhållna andetag, och måste andas in, mitt i dammolnet för att kunna svara.
- Ja, host, att du skall passera med bilen.
- Eller väntar du på pant från korgen?
- Nej, nej, svarar Konrad, snabbt och något förnärmad.

Mannen, på vars namnskylt det står Gunnar, rotar vid sidan av sin bil, och tar fram en ny sopsäck. Ur sin vänstra ficka kommer det upp en nyckel, som han använder för att låsa upp sopkorgen.
Konrad står fortfarande på ett ben och håller i sig mot locket, som nu skall öppnas. Han flyttar handen, så att locket går att öppna, och Gunnar ser mycket tveksam ut och ruskar lätt på huvudet, medan han fäller upp locket.

Båda två ser att det ligger fyra halvliters Petflaskor, av Coka Cola-typ i toppen på säcken som blottats, men också att där är en salig röra av potatissallad och kycklingslamsor av skinn och ben.

Gunnar som har hanskar på sig, griper snabbt två flaskor och ställer dom på bilens kofångare, sen tar han upp de andra två och ger till Konrad
- Vi delar väl fifti fifti, säger han på bred Y-dialekt.

Något tagen på sängen, tar konrad flaskorna, vilket gör att han för en stund måste släppa taget om sopkorgen.

Gunnar sliter ut innanmätet på korgen, sopsäcken alltså, och surrar igen densamma med ett svart stort buntband. Nya säcken åker i, och locket stängs igen.

Sin artiga vana trogen, säger Konrad tack, även om han mest är bedrövad över uppkommen situation, enbensstående lutad mot en sopkorg med två kycklingfettsdrypande petflaskor i händerna, mitt i favoritparken.

Bilen brummar igång och i ett nytt dammoln, rullar den iväg.
Konrad hostar till, och lagom till att han funderar på om han skall kasta flaskorna i tunnan igen, inser han att han har tappat räkningen, ännu en gång.

Resan mot oändligheten. Kapitel 2 Möt konrad

Varje bok behöver minst en karaktärsstark person. En av dessa i denna bok är Konrad.
Egentligen är han bara en biroll, eller snarare en skugga av bokens egentliga huvudperson, mig.

Inte desto mindre är Konrad karaktärsstark och tämligen målande och uttömmande i sina förehavanden och miljöbeskrivningar.

Lite sjuk i huvudet kanske han kan verka, men här är hans data:

Konrad, blond, lite vågigt, uttunnat hår, är 181,6 cm lång, 23 år, två månader 19 dagar 7 timmar och 24 minuter gammal. Ungefär. Vid havsytan vid ekvatorn  dras han mot jorden med 771,2 Newton och är nöjd med att det mesta är muskler. Speciellt vaderna är han nöjd med, även om de är aningens asymmetriska som ett resultat av en bristning i den vänstra, i samband med badmintonspel för ca. tre år sedan.

Bland hans primära intressen finns för mycket för att rymmas inom ett kapitel, varför detta blandas upp i resten av boken.

En sak dock, som måste nämnas, han kan allt, och kan han det inte så ljuger han om det och är både övertygande och bäst i sina resonemang.

Konrad är så oöverträffad att han aningen konkurrerar med mig, vars alter ego han har till uppgift att spegla. Sällan, men ibland har vi besserwisserkonflikter om vem som vet mest och bäst,  vilket oftast slutar med att vi sitter i varsit hörn och surar.

Vidare kan nämnas att Konrad älskar att sova. I alla fall just under den tid han sover. Till saken hör nämligen att begreppet "lägga sig" är lika förknippat med något tråkigt som det var när han var fem år, och detta sitter i, nu när han kan bestämma själv.
Ofta när det nalkas nattningstid, hittar han på de mest besynnderliga sysslor som liksom helt omöjliggör själva nattningen. Ganska precis som när han var fem, även om själva legobitarna bytts ut mot annat.

Utbildning har han knappt, och som bäst har han väl hyffsade betyg från högstadiet. Dessa betyg är troligen det som ligger till grund för hans stöddig oöverträfflighet i att veta allt, och avsaknaden av utbildning är det som ger honom rätten att ljuga. Ety, han har inte lärt sig hyffs.

Låt Konrad bli din följeslagare genom boken och bekanta dig även med hans vänner som säkert dyker upp i tid och otid. Ingen nämd, men troligen rätt många glömda.

Resan mot oändligheten: Förord

Alla avtryck som varje individ eller insekt gör, är ett avtryck i oändligheten. Därför tänker jag mig att om jag skriver om det nu, så kommer det att vara skrivet i all oändlighet.

Ungefär så, eller ganska exakt faktiskt, börjar min boks förord, den som snart har ett par kapitel klart, och vars fortsättning är lika okänd för mig som för dig.

Nu riktar jag mig inte till insekter, då dessa inte kan läsa, i nuläget i alla fall, fast om oändligt lång tid kanske de kan det.

Nåväl. Detta utsepar sig i samtiden, nådens år 2016, då jag, Martin Lange är ungefär 49 år, vilket bör betraktas som ganska medelålders. Om du tänker gammal, så är du ung och har statistiskt sett stärre chans att leva lite längre än mig och teoretiskt sett, så kommer du att vara närmare att leva längre fram i oändligheten.

Om man någon gång, sitter med några vänner, eller minst en (funkar även ensam, med risk för att vännerna kommer börja prata om.att du har problem) och delar på en flaska vin, så hamnar man där ibland. Inte i själva oändligheten kanske, men i frågan om densamma. Eller kanske evigheten?
Vad som är skillnaden kan ju också diskuteras och där jag är ense med mina båda hjärnhalvor att evigheten bara handlar om tid, medan oändligheten, handlar om rumstid. eller tidsrum. 

Åter till vinet. Den svindlande tanken att den tid som vi mäter i timmar och arbetsdagar, eller nanosekunder, är oändligt litet, även ett år, eller sekel tillochmed, är pyttigt småttigt, och faktiskt försumbart, när det kommer till en jämförelse med evigheten. Det är så klent ynkligt att det faktiskt inte ens är värt att nämna. Så var det osagt.

Så om du någon gång suttit där på akuten bland snörvlande, febriga barn och tänkt att det tar en evighet att träffa doktorn, tänk om. Det är inte ens mätbart. Eventuellt är det så kort tid, att det faktiskt inte ens har hänt.

Tanken svindlar, att blott vår tid på jorden, inte heller den har med evigheten att göra. Eller?

Nå, det var lite om termerna, och dess fullständiga obetydelse i denna bok.

Den här boken handlar nämligen om något helt annat.

Bla bla bla

Så ur mitt perspektiv, med avsikten att avslöja för er hur det blev så här, och vart och varför vi är på väg, så skriver jag denna bok. Tänk ett facit över mänskligheten, som en karta över era liv. Eller mitt...

Så. Nu är tangenterna uppvärmda av ett massivt ordbajseri. Ni kör vi!

Mitt perfekta alibi

Min hjärna är vid vilken röntgen som helst, ungefär lika stor varje gång. Möjligen aningens krympt de dagar som följer dagen innan och alltså är dagen efter.

Min hjärna får oftast samma mat. Det är näringsämnen företrädesvis från vegetabilier som bönor, lök, sallad, frukt, nötter och öl. Dessa färgas röda, flödar i mina ådror och fördelas i den grå gröten i mitt kranium.

Min hjärna får samma rutiner de flesta dagar, åren igenom, med årstider, helger, vardagar, kräftskiva, jul, födelsedagar och jobb. Regelbundna pauser med sömn och en och annan kafferast. Eller öl.

Det som gör min hjärna perfekt, är att vi passar så bra ihop. Vi (kroppen och sinnet) har liksom gemensamma intressen. Familj,  musik, mat, öl, vänner, natur och långpromenader, t.ex.
Så långt är allt som det skall.

Nu har dock min kropp och min hjärna hamnat lite i luven på varann, och jag som är lite fysisk av mig, har bättre kontroll över min kropp än min hjärna.
Det hela tar sig uttryck som att jag (kroppen) kanske vill, typ sova. Ingen ovanlig sak direkt, men det vill inte hjärnan. Den kan då komma på att motionera i form av att lalla runt i cirklar och älta nån oväsentlig smörja och därigenom vägra ge mig ro.

I timmar...

Det omvända är inte ovanligt, att jag vill sätta lite fart och kanske fixa i trädgården eller städa. Då tar hjärnan paus och går på teparty eller siesta. Motorik och planering, fullföljande och struktur är som bortblåst. Varpå jag kan liknas vid en apa som krattar på samma ställe en timme. Med krattan åt fel håll.

Precis så har det varit i ett par månader nu, och jag inser att jag nog inte är ensam att ha det så, men skillnaden är då att jag är perfekt, och det är inte alla som är lika lyckligt lottade som jag.

Nu är dock, "de inte helt fria tidernas stund" kommen, och det innebär jobb. En självklar sak, med intressanta utmaningar, kundmöten och härliga kollegor.
Tricket nu, som är nytt i allt det perfekta är att trotsålderns hjärna och kropp samarbetar synkront. De går på rast båda två. Eller så blir den ena rädd och gömmer sig, medan den andra uppvisar sjukdomssymptom i bästa hypokondristil. Hur som helst så gör de gemensam sak i att blockera min ambition att fullgöra min försörjningsplikt.
Man skulle kunna kalla det psykofysisk strejk!

Det som gör detta läskigt är att jag precis förstår vad som händer.  Jag är fullt medveten om mina tillkortakommanden,  men förmår inte att fixa dom. Trots att jag är perfekt.

Jag lockar och pockar. Trixar och lurar, men de går liksom inte på det.

Det är som om... Hey! Vänta...

...något kanske är fel...
...eller jätterätt?

Jag har hört om det här. Tappat minne, klen kropp, förvirring, vimsighet och oavslutade meningar mitt i samtalet...

...Jag håller på att bli professor!!!

Klart som korvspad. Min genialitet har tagit sig till nya nivåer, så om jag bara finner mig i detta och byter titel till virrpanna/professor, så kommer alla att tro att jag har, i årdersevolutionens namn och genom stressmetamorfos genomgått en förvandling!

Geni! Och genialt!

Utan ansträngning är jag nu alltså utrustad med ytterligare extremkompetens, smartskap och doktorshatt!

Fördelen är, att om jag finner mig i detta och spelar spelet, så kommer alla gå på att jag är ännu smartare, fast jag själv känner mig helt oduglig.

Då återstår bara en sak...

Jag utropar mig härmed till professor i psykologi och ödmjukhet!

//
Dr. Burnt Out

Ett fyrverkeri i metaforer och klyschor, eller det vi inte pratar om

Jag uppmanar sällan läsarna till hur de skall läsa och tolka vad jag skriver, men i detta fall vill jag förtydliga. Detta är något på allvar, och aningens med glimten i ögat.

Vissa saker ska man linda in i ord för att de skall bli tilltalande. Ju fler runda adjektiv, desto sötare saga.
- "De ulliga, fluffiga vita lammen skuttade på den blomstrande ängen som skimrade i rött och grönt mot den klarblå himlen som övergick i rosa mot en avlägsen horisont".

Andra saker lindar vi in i ord, synonymer, metaforer och lägger till klyschor, för att det är så svårt att säga rakt ut.
Ett av dessa är hur man mår. Och varför.
- Läget då?
- Det knallar!

Detta är en lägstanivå på problemet och lögnerna. "Det knallar" kan betyda precis vad som helst, typ "Jag kan gå, trots att just steloppererat ryggen och borde suttit i rullstol". Men skulle också kunna betyda, "Mitt liv har fyllts av underbara ting som ett nyfött barn, tonvis med kärlek och vi har kylen fyll av mat".

Det jag nu fiskar efter är lite mer om det man ju faktiskt vill säga, men inte kan uttrycka, för det blir lätt gnäll, otacksamt eller negativt. Ett annat förfulande kan vara att det blir skryt eller skrävel, vilket också ofta undviks.

Att å frågan hur man mår, kasta tillbaka ett "alldeles fantastiskt! Fått nytt jobb, jättehög lön och firar att jag varit helt frisk i tre år, alltså sedan Lottovinsten", kan uppfattas som drygt och stöddigt. Inte ödmjukt. Men visst händer det att man får sådana svar, om än ovanligt.

När det kommer till de mer känsliga delarna, att allt inte är bra, så blir det svårare. Ett sånt läge kan vara när man hamnar i en situation på t.ex sin arbetsplats, där man inte mår bra av olika skäl. sånt händer ju.

Att jobba hårt, är inte farligt. Att jobba snabbt är karaktärsdanande. Att ha mycket att göra samtidigt, kan funka om man har lite struktur. Att bli avbruten med nya uppgifter och frågor funkar ibland. Omprioriteringar, måste man göra ibland.

Alla dessa "stressfaktorer" var för sig är ganska hanterbart. Alla tillsammans dock, kan funka ett tag,  men... Det måste finnas hopp, synliga mål och givetvis vara tidsbegränsat.

Om dessa synliga mål, plötsligt flyttas framåt, en gång... Kan funka. Men om de ideligen flyttas, så målet är ouppnåeligt, då orkar man inte.
Att befinna sig på ett upplopp, i en spurt, där mållinjen flyttas hela tiden, kommer göra att man faller ihop, utmattad.
Metaforen för detta är att man "klappade ihop", "Gick in i väggen", "Sköt ut sig", "gick hem", "Blev utbränd". Det som aldrig nämns är "Blev lurad på jobbet", "Fick omöjliga förutsättningar", "resultatet av ekonomisk spekulation", "ingen såg det komma eller brydde sig".

Det som kan hända den som misslyckas på detta sätt, är att man mår dåligt. Klassiska symptom är trötthet, illamående, ångest, dålig sömn, förvirring, minnesförlust, tappad matlust, apati osv.

Det som tillkommer i detta, som liksom tenderar att göra det hela värre är ett mycket dåligt självförtroende. Det i sin tur brukar kunna vara det som gör att man fortsätter att må dåligt, för precis när man kanske har en chans att må bättre, så kommer det dåliga självförtroendet vara det som drar ner en i skiten igen. Man anklagar sig själv för att vara dålig, oduglig, klen, och ger därigenom sig själv dåliga chanser att komma tillbaka in i matchen.

Tankegångarna kan då gå så här: Jag känner mig oerhört missnöjd med mig själv, och kan bara konstatera att jag måste vara dålig. Jag kan inte ha beretts så dåliga förutsättningar att lyckas under så lång tid. Min arbetsgivare kan inte ha, varken medvetet eller omedvetet, undvikit att tillsätta, rekrytera och planera för resursökning och kompetensförsörjning. Alltså har jag haft de förutsättningar som krävs, och misslyckats för att jag är dålig.

Bortsett från svaret på hur man mår, så döljer det sig en massa klyschor i terminologin på en arbetsplats.

Här kommer något av ett lexikon för den som inte förstår alla uttryck:

- "Man borde väl va hemma med familjen" - Anställ mer folk och ha realistiska tidplaner

- "Nu tar vi tjuren vid hornen och kör på" - Någon har gjort en katastrofaffär och egentligen borde vi börja om och göra rätt, men det känns som om det skulle bli större förlust än att tejpa ihop skiten, så vi tuggar i oss det och försöker motvilligt laga.

- "Mota olle vid grind" - Något håller på att gå helt åt helvete, så vi sliter för att skadorna skall bli så små som möjligt.

- "Många bollar i luften" - Ifrågasätt inget, gör allas jobb, håll allt i rörelse. Betyder inte att du måste landa något, nånsin. Bara hålla det vid liv.

-"Vi har en plan" - Kasta dig med hull och hår ut för stupet, vi kommer nog på hur vi får på dig fallskärmen innan du är nere, hoppas vi.

-"Det går bra nu" - Senaste siffrorna innehåller på någon punkt ett positivt värde. Hur de siffrorna uppstod är oviktigt, om någon slet ihjäl sig så är detta glömt.

-"Jobbar hemma idag" - Det finns personliga orsaker till att jag inte jobbar för fullt, och om jag inte anger barn eller hantverkare, så bottnar detta i att läget är allvarligt.

-"Detta kräver teamwork" - Jag som säger det har ingen aning om hur uppgiften skall lösas, utan tar till ett knep där andra får lösa uppgiften tillsammans.

-"Vi får prioritera om" - Vi har helt tappat kontrollen på allt som vi gör och vår förberedelse för avvikelser är obefintlig. Räkna med en ny omprioritering om högst en dag.

-"Vi måste dokumentera mera" - Anställ mer folk så att alla har tid att göra saker på rätt sätt.

-"Kan det bli klart idag?" - Dålig planering riskerar att resultera i ekonomisk förlust och detta tejpas ihop genom panikåtgärd

-"Det är inte mitt bord" - Sägs av den som borde sluta samma dag. Ofta seglivade anställningar

-"Vår nya strategi" - Vi kommer ut en kultur som funkade utan att någon vet varför. När den dokumenteras blir den "ny".

-"Avstämningsmöte" - Allt är utom kontroll och den som har störst panik över detta bjuder in.

-"För många strängar på sin lyra" -  Anställ!

-"Jag mailade just dig..." - Jag vet att du har för mycket att göra, så jag vill smita förbi i kön och tala om att det finns ett mail du borde kolla på. Sällan mail med bilder på söta katter...

-"Fira alla segrar" - Nästan allt går dåligt, så vi letar upp ett guldkorn och jäser det till champagne som vi häver i oss och allteftersom blir vi bittra och sura över det som gick dåligt i alla fall.

-"Omorganisation" - Det finns medarbetare som inte passar in någonstans så vi trollar bort dem och säkrar upp en kompetensspridning i organisationen.

-"Hur mår du egentligen" - Jag ser och vet att du mår skitdåligt, och vet likaväl att jag kommer att få ett "Nä, men det är väl ok" till svar

-"Jag hör vad du säger" - Du har en åsikt, jag förstår inte innebörden, men om den är bra så vill jag inte göra ner den direkt. Däremot kan jag lyfta den om några dagar som min egen.

-"Hur tycker du att vi ska göra?" - Använd din kreativitet, kom på en lösning och genomför den ensam!

-"Nyckelperson" - Den som är synnerligen vital för helheten, ett måste för verksamheten, kommer aldrig erbjudas befordran, eftersom ingen ersättare kan komma ens i närheten.

-"Process" - Ett flöde som följs om allt är perfekt. Ovanligt.

-"Knowhow" - Den som faktiskt vet vad vi egentligen jobbar med

-"Rivstart och ökar" - Förbered för en smäll i kaklet

Tänk på hur du svarar, nästa gång någon frågar hur du mår. Get det lite eftertanke, och berätta hur det är. se hur länge den frågande orkar lyssna, och dra lite lärdom av hur vi är och gör mt varandra.