En vän är en vän är en vän

Det här handlar om mig, mina vänner, men också deras vänner, eftersom mina vänner är dina vänner. Alltså handlar det om dig!

Att jag skriver om detta är för att det är viktigt att komma ut med. Jag är inte vän med alla som jag önskar att jag var det med. Jag försöker sätta ord på vad jag tror att jag står för, och vad som är viktigt för mig. Mina synnerligen egna betraktelser alltså. Dagliga!

Vad betyder det att vara vän? Ordet i sig, uttalat som ett adjektiv, vän [vä'n], vänare, vänast betyder nåt i stil med "fager", "vacker" enligt SAOL, men jag skulle även lägga till "snäll" eller "fredlig", vilket ju känns som en bra början om man vill koppla ihop det med substantivet vän [vän'], vänner.
En vän för mig är någon, där jag kan känna ett band av något slag. Därigenom ökar också min respekt. (Gaaahh! Ett till svårt ord som kan bli ett kapitel för sig.) Med respekt, menar jag "förståelse för den andra personen" och därigenom en viss garanti att inte svika, skada, eller på annat sätt "göra illa". Är det ok för mig att göra illa andra? Nä, självklart inte, men en vän innebär nån sorts förbund där "du har min respekt och förtroende, om jag har din". Det lär ligga i vår natur att vilja skapa dessa band, för att kunna skilja ut fiender. Alltså de som har för avsikt nå någonstans, utan att följa uppsatta regler om rättvisa och respekt.

Det här är inga nyheter. Men faktum är att vi ju har en massa graderingar på ordet vän. Följande till exempel:

Bästa vän, vän till familjen, äldsta vän, Facebookvän, närmaste vän, nyaste vän, hemlig vän, falsk vän, ovän.

Såklart väger vi detta olika och ordet vän får nya innebörder när man klämmer dit valfritt adjektiv före.

Alla vet att Facebookvän, i en mening som nån säger skulle kunna vara detsamma som "min systers kompis morsa". Närmaste vän skulle väl mer kunna vara nåt i stil med "den jag berättat mest sanningar för". Bästa vän, den man stött och blött saker med i många år och troligen en granne eller skolkamrat som man fortfarande har kontakt med, jämnårig gissar jag.

Att skaffa nya vänner då? (då menar jag inte adda suspekta skolkamrater på FB)?

Jag är 182 lång, rakad på huvudet med viss skäggväxt, grått. Bister uppsyn, stor snok och trots min vilja att le så ser jag nog mest sur ut, eftersom alla mina hjärnceller går åt till att fundera på viktiga och oviktiga ting, istället för att samordna ansiktsmusklerna och le mot omgivningen och framför allt nya kontakter. Så mitt första intryck på nya personer som jag möter brukar nog vara nåt i stil med "hej du rakade gubbe, du ser rätt sur ut och jag har bestämt mig för att hålla en viss distans tills du visar upp någon som helst social förmåga".
Det ger mig inget försprång när jag skall skaffa nya vänner (därför klamrar jag mig fast vid dom jag har). Skämt åsido. Jag har ofta uppförsbacke och då blir det ofta det motsatta som jag måste visa upp. Jag får anstränga mig lite för att vara lite trevligare och lite roligare och lite mer social än jag är, och på grund av min dåliga självinsikt, så anser jag att jag faktiskt redan innan, besitter dessa talanger. Iaf vet jag hur de funkar.
Nåväl, Först ett leende, sen ett skämt och sedan något socialt intresserat, som "var bor du", "Jättetrevlig att träffas" eller "har du en hund som är svart?".
Så från att ha blivit dissad till ett noll och intet vid första ögonkastet, så försöker jag vända det på tre sekunder genom nån halvt intränad harang.
Resultatet? Varierande. En del förstår precis vilken idiot jag är, medan andra ger det en chans och inväntar nästa situation för att se om det följer ett mönster att jag ev. besitter nån sorts trevlighet.

Första träffen enligt ovan är ju såklart första steget till en ny vän. Man måste liksom ha en första kontakt. Men hur går man vidare? Och när blir man vän?

Kemi är ju viktigt. Och med kemi tror jag många tänker på "sunda värderingar" alltså "som jag tycker". Eftersom vi alla tycker lite olika, så finns det ju såklart inget rätt eller fel. Men lika är lika. Och så behövs givetvis normal social talang. Någon som börjar en relation med att sätta sig på någon annan med nedlåtande repliker, eller det omvända, lyfta sig själv till skyarna genom skryt, skaffar sig en svår väg framåt. Jag brukar i alla fall försöka undvika det första. Att inte skryta om mig själv kan vara svårt, eftersom jag är så svåröverträffad, perfekt och dessutom ödmjuk... Well... Jag kanske har lite hemläxa på den punkten.

Kemi är också viktigt när det kommer till lukt, färg och form. Nu ska vi inte döma, men hjärnan drar slutsatser om allt detta innan vi ens hinner reagera. Om någon luktar illa, så hajar vi till och ryggar lite. Om någon har ett avvikande yttre, så blir vi osäkra. Inte därmed sagt att det är dåligt på något sätt, men det kan ta en stund innan vi normaliserat det. Jag tror i och för sig att detta är ett område där mänskligheten går fort framåt, och där acceptansen och normaliseringen snabbt har ökat.

Begreppet kamrat är inte samma sak som vän. Arbetskamrat och kollega, är en typ av socialt band, men väger in en hel del aspekter på ett professionellt förhållande. Det är inte en vald relation. Alltså finns det andra spelregler som i huvudsak avser det som sker på den spelplanen där man möts. "Jag kommer inte att vara ohederlig mot dig inom jobbets ramar" och "vi har den hierarkiska relation som våra roller ger oss". Det kan alltså finnas ett förordnat förhållande mellan kamrater eller kollegor, vilket jag inte tror det kan göra mellan vänner. I alla fall inte inom ramen för vänskapen. Då håller det inte.

Alltså måste nästa steg i en "skaffa-nya-vänner-manualen" rensa bort titlarna. Lägga ner vapnen och förbrödra/försysterliga sig med varandra. Relationen och vänskapen skall baseras på rent personliga grunder. Det går givetvis att vara vän med någon som man också har en hierarkisk relation till, men vänskapsförhållandet kräver då att den som står högst i rang, lägger ner sin titel när vänskapen underhålls.

OK! I got a friend!

Nä, det behövs nog en sak till för att kunna skaffa en ny vän. Jag måste dela med mig av mig själv. Jag vill komma vänner nära, och inte förrän jag har fått berätta om mig själv, kanske exponerat mina svagheter, hemlisar eller erfarenheter så kommer jag bli intressant. Och inte förrän en ny vän, lyssnar, ifrågasätter och kanske tom kritiserar eller värderar detta, så kommer vänskap uppstå. När detta skett ömsesidigt, och man på nåt sätt "känner varandra" så uppstår vänskap. Och så länge det finns respekt och balans i detta så finns det hopp.

Yes! Nu har jag en vän!

Vårda vänskapen: Steg 1
Respekt och ärlighet. Självklart! Färdigt!
Kanske inte så enkelt. Men helt klart är att alla vill ha ärliga vänner. Alltså, man skall vara ärlig själv. Att vara ärlig är att visa respekt.

Vårda vänskapen: Steg 2
Det finns ju ett mantra som vi fått höra sedan barnsben. "Behandla andra som du vill bli behandlad själv". Vem kom på det? Helt genialt ju! Och så enkelt. Vill man ha respekt, Ge! Vill man höra sanningar, var ärlig.

Är det så enkelt?
Nej, tyvärr är det inte det.
Inte helt sällan blir man faktiskt mindre vän med någon, eller man lär sluta känna någon som helt ändrar sina värderingar, men som man inte får ta del av.
Ibland är det någon som ljuger i en vänskapsrelation, och det kan, när sanningen uppdagas, skapa en förtroendebrist som heter duga. I vissa fall kan man bli ovänner, vilket inte är samma sak som inte vän, utan motsatsen till vän. Ovän! Alltså det finns en konflikt.

Är det värt det? Eller hur löser man det då?
Om det blir grus i ett vänskapligt maskineri, så är min ambition att alltid försöka lösa det. Även om det inte längre finns samtycke inom värderingsgrunder t.ex. Jag måste inte bli ovän med någon som plötsligt blivit en hatare. Jag kan försöka förstå och visa respekt. Men jag måste inte hålla med. Att avsluta en vänskap, kan alltså innebära att man slutar vara vänner, utan att bli ovänner.
Men om det bara är en förtroendekris det handlar om. Prata om det, prata om det och prata om det. Man måste reda ut saker, som annars, minst en av vännerna går och mår dåligt av. Även om det inte är du som mår dåligt, så har du ett ansvar inom ramen för vänskapen, respekt och ärlighet att faktiskt se till att ingen mår dåligt. Och ärligt! Det finns inga relationer som inte går att rädda. I alla fall till att ingen känner sig kränkt eller respektlöst behandlad.

Lever jag som jag lär?
Nej! Det gör jag inte, men efter att ha rannsakat mina ståndpunkter i denna blogg, så tror jag mig veta vad jag har för brister och vad som skall förbättras.
Du som är min vän, och som vet mina brister. Upplys mig om dessa så att jag har en chans att bli en bättre vän.

Lev som jag lär och behandla andra som jag vill bli behandlad själv. Straffa aldrig! Aldrig!
//
Martin Lange

En teori om män i allmänhet och mig i synnerhet

Först fakta, sen teori.

Fakta:
Män är fysiskt starkare än kvinnor.
Och...
Män är djur!

Teorier:
I tidernas begynnelse fanns ett djur. Förlåt! En man! Han hette Adam. Precis som i alfabetet så kom han först. Resten av mänskligheten kommer i sin tur handla om Bertil och Cesar. Varje tidsålder med människor kommer att ha sin story.

Tillbaka till teorierna; Ponera nu, att han inte varit en han utan en hon. Oavsett, om det var den kristna guden som regerade eller inte. Jag tänker mig följande. Ponerar... I teorin. Ser fint ut i mina ögon! Paradiset och bara kvinnor! Ja, hon hade ju liksom inte kommit på den urbota dumma idén att tillverka en man av sitt revben.

Män är fysiskt starkare än kvinnor. Det är ju fakta. Detta gör inte män ett uns mer begåvade än kvinnor. Det är också fakta. Alltså tänkte gud nåt i stil med; "vi ger muskler till ena sorten men hjärna får de lika mycket". Praktiskt kanske när äpplen var giftiga och kvinnor svårtyglade (Eva kan ju knappast varit imponerad av en kille med trasig bröstkorg (ety han lär ju ha skapat henne av ett revben?)). Hon må även ha haft sina tvivel för han (man) som ju är ett djur, lär ju haft törst och längtan utan guds nåde (gud skapade ju bara en man) och Adam måste ha varit på henne som en hund.

Avbryter mig själv då jag faktiskt inte tror ett smack på tesen om att Adam var först och att Eva skapades i frustration och längtan av mannen.
Vi kör Darwin istället!

Ur haven steg amöbor och blev till gigantiska dinosaurier som i olika skepnader tuggade i sig hela djungler, eller i vissa fall varandra. Men då den stora kometen kom och dunsade ner antingen i Sibirien eller i Mexikanska Gulfen så blev det dammigt i atmosfären och dom dog i hosta eller liknande. Överlevarna var de som valt andra genetiska förutsättningar och typ aporna kände visst ansvar att resa sig, knyta yxor, samarbeta och avla fram oss människor.

Yepp! Vi är resultatet av forntida apor! Jaaaa! Precis så hade jag också gjort om jag ville ställa till med kaos. Jag hade gett uppgiften att populera jorden, till en flock apor. Not!

Apor, om vi tar t.ex gorillor så är dom håriga och apliknande.

Men ganska upprätta. Hanarna är typiskt dubbelt så tunga som kvinngorillorna. Och dessutom byggda i ren och rå muskelmassa. Djurvän som jag är vore det en styggelse att beskylla just gorillorna för den underfundiga idén att bilda människor. Men de må haft ett finger med i spelet.

Att likna män med gorillor känns dock ganska bra. Jag som är en samtida mespropp med mer hjärna än muskler kanske inte kan liknas med gorillor tänker ni som inte sett mig på nära håll i badbyxor... "Silverback". "Silverback Lange". Jodå. Och i dess enklaste form att locka fram gurglet och bli heligt förbannad, så... Jo... Jag är en sån som kan bli ilsken om någon tagit den sista bananen i fruktskålen.
Nu kanske jag inte är helt representativ för den manliga halvan av mänskligheten, men. Min blogg. Handlar om mig. Det har du nog redan märkt.

OK! En teori om männen är patetisk utan att nämna det viktiga. Honorna.
Vilket inflytande hondjuren haft på mänskligheten går nog inte att förstå om man inte sätter det i sitt sammanhang.

Tänk er värld med bara män: Människorna levde och verkade tillsammans och skötte fabrikerna där barnen tillverkades. De utfordrade och organiserade olika övningar, matställen, skolor och hygienritualer för att säkra sin överlevnad. Alla som föddes hade utanpåliggande (utanpåsittande) könsorgan och de äldre hade silverfärgade håriga ryggar.
Huliganism och krig förekom inte och stoooopppp! Det här håller inte.
Det skulle ju sluta i ett jargongsbaserat gruppslagsmål, fylleslag och kaos. Mänskligheten skulle dö ut redan innan en generation hade levt klart. De hade dödat varandra på en fotbollsmatch, typ.
Det räcker ju faktiskt att släpa ut en skock män på en öde ö i skärgården i ett par dagar för att de skall animaliseras och övergå i en primitiv ugh, gah och apfas.

Så, hur skulle då motsvarande värld se ut med bara kvinnor?
Jag är övertygad om att det skulle bli det paradis som Adam hade velat vakna upp i på riktigt.
Rättvisa och demokrati skulle råda på riktigt. Krig skulle inte förekomma och i den mån man skulle spela fotboll så skulle ingen, och då menar jag ingen! Ställa till med huliganbråk. Kanske inte ens domarna skulle vara mutade?!

Nu råkar det ju vara så att det inte finns fabriker som tillverkar barn. Det behövs en man och en kvinna (minst en av varje).
Alltså måste kvinnor och män fatta någon sorts tycke för varandra för att detta skall fungera, alternativt komma överens om att de träffas en eller ett par gånger för att avla.

Darwin, min vän. Du hade en teori. Förklara nu denna för mig.
"Survival of the fittest".
Jag förstår att den sämsta antilopen går ett bistert öde till mötes, eftersom att den är sjuk eller har taskiga gener, springer långsammast och blir middag för en flock lejon. Ödets ironi, eller den starkaste överlever. Helt enligt Darwin.
Jag köper också att de gener som kommer med i (av misstag eller mutationstjafs) en generation av vilket djur det än må vara, kan leda till att mutationen och dess avkommor dör, eftersom det inte funkade i verkligheten. Typ, att födas utan mun har negativa effekter på födointaget.

Nu hänger jag dock inte längre med. Alltså: Det naturliga urvalet, som det så fint heter, borde ha gett oss, både män och kvinnor, i kombination med vår begåvning och förmåga att planera och tänka, förutsättningarna att välja både livspartner och avelskamrat. Detta borde ju vara fundamenta för hur vi planerar. Monogama som vi är (borde vara, eller i alla fall tror oss vara).
Borde det då inte vara så att vi faktiskt väljer partner på förnuftiga grunder snarare än gorillanivå?
Det gör vi inte alltid. Vissa gör, och lyckas, men inte alla.

Män har ibland en förmåga att tänka och planera dylika saker under inverkan av testosteron. Massor av testosteron. Det är ett hormon som inte är att leka med. Det har en direkt motsatt inverkan på ord som "smart", "planera", "tänk", "duktig", "långsiktig". Det vet alla och detta är en mycket viktig faktor till att män är djur.

Javisst, det finns krångliga kvinnliga hormoner också. En hel bunt för säkerhets skull som gör att man som kvinna tänker mest olika hela tiden, eftersom dom i viss mån konfliktar med varandra och verkar ibland åt lite olika håll. Östrogen och oxytocin framför allt men prostaglandiner och progesteron i kombination så har vi en hel cocktail av känslor och fysiska funktioner. Få av oss skulle dock säga att kvinnor är lika enkla som män. Män är djur och tänker bara på en sak. Men faktiskt!!!
Kvinnor är klurigare och tänker bara på en sak ibland och en sak i taget, men kan inte vara så säker på vilket eller när och här är män som elefanter i en porslinsbutik. Alltid ett steg efter, bufllar lite på avdelningen med glasvaserna och skriker "OJ", när det blir fel, vänder sig om och går vidare.

Så män ställer till det genom att inte tänka så smart. Det vet alla och det det borde ju i ärlighetens namn alla flickor fått höra av sina mammor och ev. sina pappor (som har självinsikt nog). Alltså borde upplysningsnivån vara på topp.
Under förutsättning att både män och kvinnor fattar tycke för en partner av egen vilja och inte som ett resultat av den äldre generationens beslut så borde resultatet då vara, att män som har dåliga gener, taskig attityd, uselt ölsinne, och är fula blir utan kvinnlig partner?

Är det så? Känner du någon kvinna som har en man som faktiskt gör att man funderar på hur det gick till?
Varför fattade hon tycke? Hur bra var han den första veckan och nähä... Höll det inte på sikt. Konstigt.

Och på riktigt. Det är inte ens alltid de själva är förvånade. Men jag är.
Jag tycker om kvinnor. Alla kvinnor tror jag faktiskt. Är inte riktigt lika imponerad av alla män, och blir ibland ledsen för hur de behandlar kvinnor. Men inte helt sällan är de män som jag tittar snett på, eller blir förbannad på, de som slukat i sig, parbildat och attraherat förtjusande kvinnor, om inte annat för några timmar, veckor eller år. Inte särskilt ofta längre än så.

Män är djur!
Jag är en man!
Jag är ett djur!

I teorin...

Martin Lange

Konrad klev in genom dörren

Jag läser inte böcker.

Med undantag för att ha läst Huckleberry Finn, alla Pelle Svanslös och delar av Grottbjörnens Folk.
Givetvis har jag läst lite böcker för barnen också, men som andra plöjer skönlitteratur, Nope!

Hur kommer det sig då?
Men jösses! Så fort jag lägger mig på rygg och tar upp en bok så domnar armarna. Lägg den på magen och nacken går av. Lägga sig på sidan så domnar bara en arm, så det är ju bättre. Men nacken bryts i alla fall. OK! Vi sitter och läser, Tråååkigt.
Men ok, jag har försökt. Så kommer man väl igång.

"Inne i rummet stor två stolar och ett bord, William rättade till duken på bordet...."

Här har jag fastnat. Var det allt i rummet? Vadå duk? var den rutig eller? Hur rättade han till den? Lyfte bort den och la dit den igen eller? Bara plattade till en skrynkla? Var det ingen blomma på bordet? Stod bordet vid ett fönster? Undrar hur han mådde?

Det här med att läsa skjuter ju formligen iväg fantasierna och jag blir handfallen med att i huvudsak läsa mellan raderna, för det är där allt det spännande står.

Min ivriga fantasi gör att jag hellre skriver, eller snarare berättar ur fantasin. Så varje sommar har jag haft en följetong för barnen på olika teman. Några har kommit igen.
Grönmössa, om killen som bodde med sin mamma, men helst (och i boken oftast) var hos morfar på landet och gjorde dagliga äventyr.
Vad fort det går herr groda. En fabel om herr groda som hade de mest besynnerliga äventyr.
Ett par säsonger om "Haraldina Toiletteer", en sextonårig flicka som gick på häxskola, ja, något i kontrast till Harry Potter. En betydligt mindre skola, och helt andra förutsättningar. Dessutom med mycket mer magiska egenskaper, den borde man tecknat ner.
Senast handlade det om Staffan och Mattias som var bröder och som lyckades uppfinna en "typ" tidsmaskin, eller i alla fall ett sätt att resa in i mikrokosmos genom en enorm förstoringsapparat som kunde avbilda det som där fanns lagrat, vilket visade sig vara hela atomers livstid. Den blev också uppskattad.

Det som är så roligt med dessa sagor, är att jag bara knäcker namnet på kapitlet, väntar nån minut, och sen hör jag mig själv prata. Det är underbart att lyssna på hjärnan som själv modellerar fram scener och äventyr, och problem. Ibland blir man avbruten av nåt barn som undrar lite medan man berättar och då rycks man ur transen och plötsligt så tappar man tråden. Då behövs ibland en påminnelse av barnen var man var för att komma igång igen, eftersom jag själv ibland slutat lyssna på vad jag säger.

Det låter säkert jättekonstigt. Men det är precis så det fungerar.

Självklart har jag varit inne på att skriva en bok, men det är liksom inte samma sak. Då måste man tänka, och det är roligare när hjärnan jobbar själv.

Just rubriken "Konrad klev in genom dörren" som bloggposten heter, är ett typexempel på något jag brukar dra till med för att störa och tråka andra familjemedlemmar när dom är helt isolerade och okontaktbara, djupt försjunkna i en bok. Då lutar jag mig över deras bok och låtsas läsa högt och det brukar bli nåt sånt här.

Konrad klev in genom dörren, men en smäll gick den igen och han stegade bestämt fram till kylen.
Lena följde honom med blicken från köksbordet, men han såg inte åt henne.
Han ryckte upp kylskåpsdörren och muttrade "har vi nån..." sen avbröt han sig och tog fram en öl.
Han ställde ner ölen på diskbänken medan kylskåpsdörren sakta gled igen.
Utan att öppna ölen sa han "det är för jävligt". Han vände sig mot Lena, fortfarande utan ögonkontakt. "Hör du det, förjävligt".
Han plockade ner öppnaren som satt på kylskåpet med en magnet och satte den till flaskan. "Fan". Lena slutade att titta på honom. Hon förstod att det inte skulle bli en bra diskussion.
"Vet du vad dom gjort?"
Lena låtsades tro att han fortfarande var inne i sin monolog.
"Vet du?"
"Nä, men berätta då", sa Lena.
"Dom har sagt upp hela jävla kontraktet."
Han ryckte kapsylen av flaskan
"Alla fick sparken! Idag igen!"
...

Typ nåt sånt brukar jag kunna tvinga fram innan jag blir helt tystad av den som försöker läsa.

Det som är så roligt med mina egna berättelser, jämfört med en bok, är ju att jag VET hur det ser ut i rummet. Det är ju mina fantasier. Jag behöver inte väga några aspekter på var det dumma kylskåpet står, för det har min hjärna redan bestämt. Jag vet hur Lena ser ut och var hon har på sig och att hon har en halvfylld kopp kallt te med mjölk till höger om sig där hon sitter i rosa morgonrock med lite rufsigt hår och den trötta pelargonen i fönstret har en röd, lite vissen blomma bakom dom gula gardinerna. Jag vet, som ingen annan vet att Konrad har Blå jobbarbyxor, att ölen var en Falcon Blå, 33 cl folköl och att dom tre som fanns låg på nedersta hyllan i kylen. Jag vet att osten nästan var slut i kylen och att osthyveln låg i påsen med osten. Jag kan till och med känna lukten i den förbannade kylen och ser precis hur reklam-öl-öppnaren ser ut som är gjuten i polyester med en bild på en traktor som sitter lite snett uppe till vänster på kylen bredvid ett vykort med en solnedgång som nog suttit där ett tag.

Alla dessa nödvändigheter utelämnas ju i en vanlig bok? Hur i hela friden skall jag kunna få samma upplevelse som författaren som skrev boken om inte alla detaljer framgår?

Jag är helt övertygad om att jag kommer att skriva en bok en dag. Men jag är också lika övertygad om att den inte kommer att bli som andra böcker, eftersom den endast kommer utspela sig i detta kök med Konrad och Lena, med mycket detaljrika miljöbeskrivningar och korta, osammanhängande diskussioner, precis så som det kan vara i verkligheten.
Vad sägs om kapitel 14 i boken, "en ostmacka till middag". Eller kapitel 15 "Första tuggan på mackan".

Läsaren kommer inte att undgå någonting. Inte ens den lilla smulan av Wasa sport som har en pytteliten klick smör och som fastar i Konrads mustasch lite uppe till vänster, men som sedan trillar ner och träffar i hans öl som står på diskbänken.

Så, boken lär väl få heta just "Konrad klev in genom dörren, en sjuk dialog i 45 kapitel om en man, en kvinna, en macka och en öl"

Trevlig läsning!

Sommar! Sug på den du!

Ordet! Läs och njut, blunda och tänk... Sommar! Inte helt utan att det snabbt smakar smultron, luktar blomster, pirrar i magen och pulsen sjunker och stiger om vart annat.

Alla år sedan jag föddes så har allt och formligen allt handlat om sommaren.

Vem bryr sig det minsta om den metrologiska definitionen på sommar, när man själv kan sätta upp villkoren. Så låt oss börja.

Först behövs en sommar. Alltså inte den vi skall definiera, utan den som föregick objektet.
Det är fjol, eller "förra sommaren" som vi kommer att behöva som referens.
För att ens kunna definiera en sommar behövs nämligen ett drygt år.
Hur då kan man undra?

Jo, så snart en höst infaller, vilket också är en förutsättning, så reflekteras ofta till föregående sommar och jämförelserna med den som varit och den som skall komma, börjar i våra sinnen. "I somras var vi på Gotland, men nästa sommar ska vi till Italien", eller liknande.

Efter hösten händer det fruktansvärda! Vintern kommer! Hur vi än bär oss åt, så dyker den upp lika plötsligt varje år. Med kaos i trafiken, djävulsk kyla och med en natur, som förvisso är oskuldsfullt vit i våra tankar, men allt för ofta, i verkligheten, går i tusen nyanser av smutsgrått, med undantag från en och annan gran som ju faktisk är grön. Men den stackars innerstadsråttans vinter är bara kall, hal, grisig och grå. Kom inte och säg nåt annat.

Under vintern så har vi minnen av föregående sommar att se tillbaka till, och när man står där på busshållplatsen och lite smått hatar den svajiga infrastrukturen som hamnar i chock varje gång det kommer en snöflinga, då dyker gärna den senaste sommaren upp i tankarna för att drömma sig bort.
Oavsett hur vädret den sommaren var, så har vår hjärna tvättat rent våra minnen och fantasier, och vips så skiner solen i det vi drömmer tillbaka till. Hjärnan är en lurifax!

Faktum är att här börjar också en gränsdragning komma mellan förra och kommande sommar. När jul och nyår passerat så börjar vi någon typ av nedräkning. Månader, veckor, dagar, långhelger. Allt räknas och används för att skapa en synlig horisont mot nästa sommar. I allt större utsträckning övergår nostalgiska tankar till rena fantasier om vad som komma skall. Kanske inte detaljplanering i sig, utan mer av typen "ledigt", "ljus", "värme". Mörkret gör nämligen sitt och börjar ta ut sin rätt. Tända ljus i all ära, men jösses! Nu kan det räcka.

Lagom till Mars sådär, så inser man en och annan dag att det finns en årstid till. Våren. Just det, minnena kommer till livs och man ser tussilago och musöron på björkarna för sitt inre. Längtan blir lika stark som till sommaren, och förvåningen och besvikelsen är plågsamt påtaglig. Det är precis lika skitigt som i början på vintern och grus, smuts, skräp och hundskit blandas i en salig röra där man rör sig. Skog och mark är leråkrar där man önskar att man kunde vistas, men risken för att drunkna i nytillkomna träsk och göra bananskalsvurpor på isfläckar är överhängande.

När väl naturen rycker upp sig och det tränger upp lite gräs och blomster här och där så börjar det faktiskt hända saker. Pang! Så packar näsan och ögonen ihop. Pollenchocken kommer även den som en överraskning och det vackra i naturen blir ett suddigt töcken i tårfyllda ögon. Dofterna i naturen borde förvisso lukta vårlikt, men det kan man inte känna eftersom näsan är en slemfylld, uppsvälld röd köttklump mitt i plytet som inte duger till nånting alls. Jo som lanterna möjligen.

För säkerhets skull så vaknar andra sensoriska funktioner till liv, och likt katter i mars, så poppar och pockar det i kropp och själ. Hanterbart för många månne, för somliga ett äventyr i disciplin och etikett.

Det enda som känns meningsfullt nu är vetskapen om att det faktiskt snart är sommar. Panikerna avlöser varandra. Har det gått ett år redan? Vart tog det vägen? Vad hände? Som om inte det är nog så kommer både jobb och ledighetsstressen konflikta om de få veckor som finns allokerbara. Kommer jag hinna klart med mina projekt, åtaganden och mål innan semestern? När ska jag vara ledig?
Logistikcirkusen tar vid och om så resor eller tältplatser skall bokas så skall kollegors ledighet, sambos, vänners, barns och inte minst släktens hela logistikapparat vändas ut och in innan man kan boka några veckors ledigt.

Så stiger då sakta temperaturen och man har inte riktigt kunnat boka så mycket ledigt som man faktiskt önskat sig, man ser att det finns allt ifrån ruttna träplankor på huspanelen som måste åtgärdas, till bilar som skall hanteras, städas, städas i förråd, en hel trädgård att rumstera och massa andra praktiska saker som skall göras.

Midsommar: Blöt upplevelse!

Någon stans mitt i det som komma skall så är vi då framme vid högsommaren. Jobbet kunde man inte släppa helt, men i övrigt så finns det stunder då man faktiskt kan tända grillen och äta lite gott ett par timmar. Dagsplaneringsarbetet i övrigt har en mycket, för årstiden avgörande förkortning: SMHI.

Sveriges Mest Hatade Institut. Inte för att de i sig har fel särskilt ofta, men för att de likt en bödel har den onöjsamma uppgiften att ta ifrån oss det vi vill ha. Det som vi haft i minne sedan förra sommaren, som vi nu bara vill minnas som en enda lång solig dag på stranden.

Det är inte förrän acceptansen övergår i full nöjsamhet, och att fullständigt sluta bry sig om vädret, som det så blir sommar på riktigt, vilket brukar infinna sig sådär i början på Augusti, och om nu sommaren mot förmodan skulle haft några soltimmar med tillhörande hög temperatur, jag då är alla så trötta på skiten att hösten känns som en befriare i nöden.

Definition på sommar: Första veckan i Augusti, där man precis börjar bli lite lagom övergödd på både sol, värme och grillat.

Sen börjar det om igen från början. År efter år efter år.

Trappor på slutet

När man når över en viss gräns i bitterhet brukar man börja kallas för gubbe av folk i ens omgivning. I omgångar jag gjort ansatser mot den gränsen och likt en atletisk höjdhoppare (metafor) känns det som om jag nu når över ribban och gränsen.
Ta bara senaste utsvävningsmailet över rutinernas frånvaro i det gemensamma köket på jobbet. Ett lass gamla matlådor åkte ut ur kylen, avfotograferades innan de kastades och bilderna mailades till kollegorna med tillhörande dryg text i bästa bitch- eller gubbstil. För någon dag sen, hade någon tagit det sista pappret att torka händerna på, på toa, utan att fylla på nytt. Genast började min hjärna författa nästa bittra utkast fyllt med spydigheter. Jag hejdade mig dock och fyllde på papper istället.

Helt klart är dock att minnet som i vissa avseenden börjar svikta, tenderar till att minnas oviktiga saker som jag retar mig på. Sjukt omoget och onödigt. Dessutom väljer jag ju att skylla på min hjärna som en egen varelse med avvikande beteende, vilket möjliggör att jag slipper ta ansvar för denna galenskap. Samma hjärna som glömmer viktigt och minns oviktigt. Samma hjärna som roat sig med att minnas alla metaforer, liknelser och lustigheter för att beskriva människor som min hjärna skulle beskriva som "inte-lika-perfekta-som-jag". Ödmjukheterna haglar!

Talcentrum i hjärnan, vilket verkar fått en släng av tanke-tourettes mumlar då och då i tysthet och tankens värld, fraser där alla insamlade och meningslöst memorerade uttryck kombineras, som:
"Hissen går inte hela vägen upp i proppskåpet"
Vilket leder till
"Det är trappor på slutet till elcentralen"
Eller
"Det är inte dom vassaste hästarna i koppen"
"Lyset är tänt, på vinden, men ingen vet om nån är hemma, i proppskåpet."
Ibland förundras jag av hjärnans förmåga att ösa på i sin iver att göra sig lustig. Noteras kan också att badbollar, fiskmåsar och daggmaskar inte heller helt sällan förekommer i jämförelser av IQ eller sinnesnärvaro och uppfattningsförmåga.

Det enda som väl är till någon tröst är att jag vet hur fel min hjärna har och hur jag själv som helhet i en personalia skulle kunna beskrivas som han där;
"Hissen, med hästarna i, som rymt, går inte hela vägen upp i proppskåpet eftersom daggmaskarna skurit sig på alla knivarna  i lådan, som inte finns där, fast ingen är hemma, och lyset varken är tänt."

Ödmjukhet är mitt andranamn.

Bödamannen (eller svenska män på sommaren i allmänhet)

Med tiden kommer visdomen och erfarenheten. Inte minst när man repetitivt nöter in saker. En sådan erfarenhet som jag fått som förälder till fyra barn tillsammans med deras mor och våra semestrar på Böda är "Bödamannen". Jag sliter med att inte vara kategorisk och ännu mer med att inte vara en sådan själv, men. Döm själva.

Om vi börjar med själva entrén så kör han bilen eller ekipaget när det skall checkas in. Även backar han husvagnen på plats och har tydliga synpunkter på hur det skall bli, eller i alla fall borde bli.
När det skall byggas bo och slås upp tält, förtält eller packas ur bilar och takboxar tenderar mannens barn att få extremt blodsockerfall vilket tar sig uttrycket att samarbetsnivån är låg. Mannens svar på barnens frågor om "är vi framme snart" fortsätter att eka som ett mantra till alla barnens andra frågor.
-" ska vi bada nu"?
-"Mmmm, ehh, va, ehh, mmm, nej"

Efter en stund när han inser att packningen inte stämmer, något fattas och svetten formligen rinner på hans blekfeta överkropp. Då kommer den retoriska frågan "älskling, var la du xxxx". Detta trots att han vet att det är han själv som glömt packa. Hon är erfaren nog att inte låta sig lastas av hans beskyllande fråga och räddar situationen med något i stil med "det löser sig, vi får väl köpa ny". Det är liksom inte ens svar på frågan, men han är avslöjad. Detta tenderar inte att verka lugnande på mannen vars svettningar nu nått den nivå där han rotat fram en öl för att fylla på vätskenivån och komma i lite stämning.
Allt medan ölen rinner ner så kommer han, i visst samarbete med övriga, igång med installationen och han känner visst lugn infinna sig, men hur bra det än går så är det dags för bilkörningens sex timmar att ta ut sin rätt och även hans blodsocker sjunker. Vätskenivån lika så, eftersom han mest öppnade ölen som en markering att semestern börjat, men glömt att dricka den.

Värmen och svettningarna till trots. Det hör liksom till både svensk högsommar och att rigga ett campingboende. Det mullrar till i horisonten och innan man vet ordet av så blandas svetten med regndroppar och hans tidigare torra shorts övergår i en alltmer sjunkande lågt sittande kjol. Fuktiga, eller genomblöta, glider de ner och hindrar hans smidighet samt visar upp att han visst har hår över hela ryggen, ända ner på skinkorna. Att kalla det klyfta, är inte rättvist. Han visar snart halva röven.

Det behövs nu inte mycket, eftersom han bara vill bli klar, och när något barn plötsligt, i ivern att hjälpa till klafsar in i tältet med grisiga foppatofflor och kastar sig med famnen full av kuddar på den halvt uppblåsta luftmadrassen, rinner hans sinne snabbt och ut kommer alla de ord som han gått och samlat på sig under dagen. Det lyckliga barnet blir snart varse om det olämpliga i insatsen. Detta reds dock alltid ut den första gången och stämningen tenderar att gå uppåt efter det. Mannen biter ihop och försöker vara en god far.

När sedan natten passerat och första dagen gått så är det dags att presentera mannen ytterligare. Till utseendet denna gång. Med risk för att schablonisera, så...
Han har från och med nu aldrig tröja på sig igen. Detta gäller såväl till frukost, när han diskar, är på stranden, i livsmedelsbutiken eller på campingens restaurang. Han är nöjd att visa att han fått färg. Röd! Illröd till och med. Denna röda lekamen är antingen rödast högst upp på huvudet, där han inte är så hårfager, eller så är han rödast mitt på magen. Den stora, svullna kalaskulan. Inte alltid hälsofarligt stor, men inte desto mindre mycket markerad. Oavsett hur kraftiga eller muskliga armar han än har är benen oproportionerligt smala.

Kroppen är prydd! Detta är också något han gärna visar upp. Dels med en sammanhängande hårig massa i mörkt eller gråspräckligt. Denna täcker både bringa, rygg och som tidigare nämnts, gärna ihopväxt med mer självklara kroppsbehåringar. Kanske har han också för att markera friheten och manligheten, börjat odla skägg och låter det växa fritt. Inte för att jag har åsikter om det, men, Mannen liknar alltmer en apa fullt ut.

I övrigt kan man på kroppen utläsa det mesta ur myndigheternas register, även sådant som inte ens får registreras, men... Mannen har tatueringar som avslöjar allt från vad förra frun hette, vad nya frun heter, att han hejar på Hammarby, gillar amerikanska motorcyklar, att han kompenserar det onda med det goda och har en ros invid dödskallen och avslutningsvis, vad alla barnen heter, både de med gamla och nya frun. Han är så identifierad att han egentligen inte ens skulle behöva pass när han reser utomlands.

Huvudbonaden kan gott och väl vara en mössa från favoritlaget, i grönt och vitt och så ful modell att den näppeligen duger som solhatt. Här finns variationer, men huvudbonad är nästan lika självklart som de fastväxta solglasögonen i ansiktet. Dessa är av varierad form och sätts bara i pannan när klockan passerat kolmörker ute och han faktiskt inte hittar sin öl.

Han har någon sorts religiös uppfattning. Vilken är dock oklart, eftersom det tatuerade kristna korset mycket väl kan kombineras med ett läderband rund halsen med en stor hednisk symbol från antingen Tors arsenal av hammare eller någon suspekt dödskalle från en djävulsdyrkarsekt han hört talas om.

En till utsmyckning under hela semestern är en 33 centiliters aluminiumburk med texten "Mariestad" eller "Norrlands guld". Alternativt en 50 centiliters "Pripps blå". Denna burk ser ut att vara fastväxt i hans hand och finns med i allt han gör. Inte för att han slukar alldeles för många, utan för att han tycker att det passar hans image (och troligen gillar öl).

Det finns två kategorier sedan vad gäller skor. Den ena sorten sparkade av sig skorna redan när han klev ur bilen och sätter inte på sig dem igen förrän det är dags att åka hem.
Den andra sorten har växlat till "Foppatoffla", eller ännu hellre, nån "flip-flop-variant". Denna får då hänga med under hela semestern.

Mannens vikt, må som sagt inte alltid vara i övre riskzonen. Dock är det av nöden tvunget att han sitter sönder minst en "Brasse-stol". Detta kan utläsas, dels av mängden stolar som står utanför återvinningen, dels på hans rivsår på ryggen som uppstod när han brakade igenom.

Det som kan förefalla något förvånande i denna stereotypa beskrivning är att mannens sysslor inte bara är att vara tung, lukta öl och sitta still. Han leker gärna i vattnet med sina barn. Brutala lekar där de små barnen kastas likt trasor i vattnet. En lek som lyckligtvis nästan alltid slutar väl. Man spelar också gärna minigolf, bar överkropp såklart, deltar aktivt i bollsporter och annat. Övrigt vad gäller badande är att han alltid springer för kort ut i vattnet innan han likt en valross slänger sig i nån dykningsliknande val-strandning. Roar de övriga på stranden.

Han kan, eventuellt också ha drabbats av någon ambition att bättra på sin kondition lite under semestern, varför han de två första dagarna tar en promenad i motionssyfte. Detta tenderar dock till att vara nog för att han skall känna sig nyttig för resten av sommaren.

Det mest säkra sättet att finna en man enligt denna beskrivning är att besöka campingen kring 19:00. Då kommer man finna hundratals kolgrillar som ryker av tändvätska och förkolnade flintastekar. Vid varje grill sitter en man. Det slår inte fel. Aldrig. Eller, jo faktiskt. Häromkvällen gick vi en promenad på 1,5 timme, och passerade nästan alla tomter på hela campingen och såg väl 2-300 grillar med "Mannen" som grillade. Utom en! Där satt en kvinna. Det syntes dock inte ens en man på campingtomten, så att det skulle vara ombytta roller, kan inte beläggas. Möjligheten finns.

Man kan även finna mannen i köket. Inte alltid i matlagningssammanhang, men gott och väl när det handlar om att diska. Att diska är en frizon. Här kan man faktiskt prata med andra män om väsentligheter som vädret, tiggare eller skryta om husvagnens beskaffenhet. Ibland undrar man om detta är det enda tillfälle då mannen sköter sin hygien, för i alla fall händerna blir ju rena. Åtminstone en stund.

När det gått en tid och mannens skägg nått orediga längder, då brukar den röda kroppen övergå i något mer brunt. Fläckvis, med vita flagnande fjäll och rosa "kontinenter" av nybildad hud inunder. Likaså kan den lätt ihärdiga konsumtionen av öl göra att han allt oftare luktar "man".

Jag har inga tatueringar, inte barn med flera kvinnor, inte heller en dödskalle runt halsen, dricker inte Mariestad eller Pripps Blå, men... I övrigt kanske detta är en berättelse och beskrivning om mig själv.

Jag kämpar emot.
//
Martin Lange

Namaste, Martin Masala

Jag har just avslutat en veckas besök i Indien, i syftet att jobba, lära, förstå, uppleva och umgås. Jag har med årens lopp fått en hel del vänner där, och dessa är en viktig del i varje besök jag gör.

Att det över tid sker stora förändringar, råder ingen tvekan om. På samma tid som det i övriga världen funderas på om man skall gå mot utveckling, eller inte, så tar Indien gigantiska steg framåt inom allt från infrastruktur till demokratisering i fråga om att helt tvätta bort korruption och mygel.
Här är några iakttagelser från senaste resan
Jag tillhör inte den stöddiga resenären. I alla fall inte när det kommer till erfarenhet. Så det skulle ändras på nu. Taj Mahal t.ex.
I grupp om fem; Jag, två kollegor och en värdig representant för Indien, tillika kollega hos partnern vi jobbar med. Och en chaufför, åkte iväg 05:00 på morgonen från Delhi mot Agra, en nätt resa på 200 km och 2:45 timmar.

Karta över resa från Delhi till Noida

Fortsatt jetlaggad så innehöll resan en hel del sömn.

Väl framme parkerade vi (alltså, chauffören som skötte logistiken denna dag).
Monumentet som är byggt i vit massiv marmor har de senaste åren börjat gulna lite som ett resultat av dålig luft och framförallt höga kolväten. För att råda visst bot på det, så får man inte köra bil så nära. Därför är olika el-tuc-tuc, eller kameldragen vagn alternativ. Vi valde dock att gå.

Kameltaxi utanför Taj Mahal

Incheckning sköttes av vår representant och priset är olika för turister och Indier, men å andra sidan ger det högre turistpriset, viss förtur. Inget vi märkte av eftersom vi var ute så tidigt att inga köer bildats ännu.
Som på alla ställen man kan gå in, så är det visitering, genomsökning av väska och metalldetektor. Säkerheten framför allt. Väl inne genom kontroller och biljettuppvisning, så går man snart genom första valvet för att komma in i parken som omger undret. En storslagen syn må sägas.

En välfotograferad vy över Taj Mahal

Historen bakom monumentet är tämligen burlesk. Men samtidigt helt otrolig. Jag hoppar över detaljerna, men monumentet är alltså endast avsett för de kremerade kvarlevorna av upphovsmannens hustru. Numera även han själv. Det är allt. Inget kök, inga sovrum, inga barer, ingen matsal. Således alltså ett mauosoleum.

Ge sig ut på egen hand.
Innan jag ger mig ut, är mina vänner i Indien mycket måna om att jag inte skall bli lurad, hamna i problem eller svårigheter. Det faktum att man blir varnad av dem man känner, borgar för att dom vet vad som gäller på stan och vilka som rör sig där.
Men just att dom bryr sig, är en medfödd eller kulturell talang? Alla jag mött, även på stan, har på samma sätt borgat för min säkerhet, mitt välbefinnande och visat oro för att jag inte skall ha en positiv upplevelse av landet. Resultatet? Jo, jag minns just alla vänliga människor som engagerar sig. Hur ofta går vi fram till främlingar och frågar hur de mår, var de kommer ifrån eller hjälper dom tillrätta? Nä, vi är vanare med demonstrationer och inlägg på FB som kallar främlingarna för ord, där deras tillvaro görs otrygg. Jag skäms uppriktigt när jag tänker på detta och jämför med hur ett helt folk med så många religioner och kulturer kan fungera tillsammans så bra. Hur man tar emot nya besökare med ett öppet och nyfiket sinne. detta trots att de är 1,3 miljarder muslimer, hinduer, kristna, judar, buddhister, män, barn, kvinnor, fattiga, rika och urfattiga.


T-banan. Den heter metro och om du säger Subway så menas en gångtunnel under gatan. Där finns inga tåg. Britterna till trots. Metro heter det (mitt mantra för att inte åka tillbaka och förvirra Indierna med mitt svammel om vägundergångar).
Tunnelbaneturen från City (Connaught Place) till hotellet i Saket är ganska lång. 35 minuter kanske, så man hinner läsa skyltarna. "For senior citizens & differently abled" står det på en. Vad betyder det? ”För gamlingar och annorlunda förmögna”? Jo. utan en blick. utan att förstå hur det går till så reser sig den 30 åriga, solglasögonprydda, välklädda mannen upp. Det kommer någon som är mitt emellan "senior citizen" och "differently abled". Och den yngre står medan den äldre sitter. Kunde ju hända i Sverige också, en bra dag, men… efter en stund kommer två flickor ombord. Den ena mår dåligt. Blek, vinglig, glansiga ögon. 18 år kanske, så, ”gammal” är hon inte. Men… "differently abled", absolut! Då reser sig mannen och den bisittande äldre mannen och lämnar två platser. Vinkar dit flickorna som tackar. Ingen dömer. Ingen vet! Är hon full en söndagseftermiddag? Det kan mycket väl vara så faktiskt. Jag såg flera ungdomar som festade på söndagen. Å andra sidan. Det är den enda lediga dagen i vissa fall.

I huvudsak ståplatser på tunnelbanan

Det kostar 20 spänn att spotta i tunnelbanan. why? en ny arena öppnar sig. Ett modernt samhälle sätter regler. Direkt! Nedskräpning är inte ens en option. om det kostar 200 Rupies att spotta? Alla inser att det är än dyrare att skräpa ner. Nöjd att se regelskylten och även att den efterlevs. Men hey? Vilka skulle spotta på ett förödande sätt? Spott är ju typ fukt! Det torkar väl?! Men njae... För den invigde så tuggas en typ av snus i Indien vilket är både kraftigt vätskande och dessutom rött i färgen. Det gör att där det inte är tunnelbana, och inte är förbjudet att spotta så ser det mellan varven ut som Muhammaed Ali gått bärsark på någons mun mot väggen, där den slagna sedan spottat ut garnityret och tillhörande kroppsvätska.
Smart biljettsystem, med polletter som är av ”nuddistyp”.

En Pollett laddad med 16 Roupies, motsv 1:60 SEK

Dessa köper man för typ 1.60 SEK för en halvtimmes resa. Givetvis finns det även olika typer av förköpssystem men jag lät detta bero.
I övrigt vad gäller tunnelbanan. Exakt som i Sverige. Fast nä, lite renare, eluttag på tågen så man kan ladda mobilen. Tätare mellan tågen och säkerhetskontroll. Röntgen av väskan och metalldetektor, kroppsvisitering. Det är kärlek. Att alltid bevaka äktheten och sätta den i fokus ger ett perspektiv på att det alltid finns ett hot någonstans. Inte ett hot från muslimer som valfri rasse i Sverige skulle anse, utan ett hot från alla. Jag, blek, vit, rakad, kavaj, blir också granskad, genomsökt och kontrollerad. Granskad, men Jo! Jag är ju främling i deras land. Men rättvist behandlad och kontrollerad. Säkerhetskontroller i tunnelbanan? Men, allvarligt, var small det sist? Delhi eller Stockholm? Oslo? sug på den! friheten har ett pris, men det måste inte betyda att myndigheterna läser varje mail. Det finns alternativ. På flygplatsen hem upptäckte jag ett "handbagage" som var en typ mindre Ikeakasse. Full med något och ihopsydd?! Denna stod ensam på golvet i kön till passkontrollen och en stund till synes utan ägare. Oroligast blev mannen i turban bredvid mig när jag började fråga runt vems väska det var. Han tömde sitt register på tre eller fyra språk, ganska högljutt tills någon gav sig tillkänna. Oroligheter lurar bakom varje hörn och det är klart att det vore naivt att tro att det är säkrare med det handbagaget bara för att det passerat 3 säkerhetskontroller innan.



jag har inte ätit på Mc Donalds i Indien förr så nu var det faktiskt dags. nej. att servera död kossa vore otänkbart i ett land där kon står för moderskap och fortplantning, mjölk och helighet. Livet självt enligt vissa. så. Mc Chicken i olika varianter finns. och!!! ”Mc Spicy Double Decker Veg”. Ett "tema" på menyn just nu. en dubbelburgare med en Tandorikryddad sås. en kikärtsbiff och lök, grönsaker. Gott? Troligen den bästa jag fått på Mc Donalds någonsin. väldigt köttig upplevelse, för den som behöver det. En hetta som får El Maco att smaka grillkrydda.  Tillochmed jag fick en svettning.

”Mc Spicy Double Decker Veg”

När jag promenerade på staden, runt Connaught Place, i solskenet, blev jag lite törstig. I exakt samma stund passerade jag otippat nog ”The beer Café” med en hovmästare utanför som frågade om det inte skulle sitta bra med en kall öl. Smal dörr och trappa upp till terrassen.

Trappaun upp till The Beer Café

På den lilla uteserveringen, terassen, så slurkade jag i mig ett par kalla King Fisher och njöt av solen. Utsikten över centrala Delhi och det enorma vimmel som finns där en söndag var precis vad jag behövde.

Ett Selfie-försök att se cool ut på terrassen till The Beer Café

Efter några kalla gick jag vidare till Palika Bazar, vilket är en underjordisk marknad. Ett par hundra nasare med små butiker som har fantastiska priser för den som vill köpa en Samsonia eller Nokila L 1020. Kanske en skinnjacka, tyg, strumpor, klockor, ja, du förstår konceptet. Vi var några stycken som besökte marknaden. Tusentals... och jag var den enda som inte var från Indien. Om man har ordet turist stämplat i pannan eller om man är rakad på huvudet och blek så får man bra service och uppmärksamhet. ”Excuse me sir, come, look, just look”. ”You want new Jeans?” Den bästa var dock "hairtrimmer and shaver. very cheap for you". ja, som läget är nu så kan de sakna motor. Jag sköter det lilla jag har med en hyvel.
Det svåra är inte att få en massa erbjudanden om produkter. Det svåra är att inte bli oartig och otrevlig när man tackar nej. Mitt eget fynd i denna ”slingra sig ur” var att inte säga ”No” på dålig engelska, utan att säga ”Nej”, med svenskt uttal. Det är nämligen precis så Indierna själva säger. På Hindi. नहीं. Uttalas precis som du läser det. “Nej”. Det räcker då oftast att säga det två gånger istället för fyra, vilket jag inte har med ökad tydlighet att göra…

En snabb tatuering kanske? Palika Bazar

I landet med elefanter och tigrar finns även "malls" som heter duga. Gigantiska gallerior. Mycket importerade varor säljs, även om många textiler säkert är sydda i Indien från början. För mig är det inte så exotiskt dock. Jag gillar inte att åka 450 mil för att köpa något från USA som tillverkats in Indien och skeppats jorden runt ett par varv med en Adidaslogga på till ett iofs. hyffsat pris jämförelsevis, men... nä. Det gör dock indierna. Shopping är ett resultat av ekonomisk framgång, och framgång föder framgång.

Select Citywalk Mall

När pengarna snurrar får folk jobb och sysselsättning. Man kan också placera pengarna i en lägenhet och sitta och vänta på att de skall växa av sig själva, vilket vi på nåt sätt tenderar att göra i Sverige. I Indien handlar man. Även lägenheter, vilket det, öster om Delhi, i Noida och Greater Noida byggs sjuka mängder av. Höga hus med alla faciliteter till vettiga priser, eller vad sägs om tvättservice, städ, restauranger, gym, garage, gemensamhetsrum i källaren. I VARJE hus. Hyran är hög. ca 300 i månaden för att inte tala om lägenheten som kan kosta 70-110 lakh (googla det du).

Ett av ca 20 nybyggen öster om Noida

Sammanfattningsvis är Indien ett allt bättre ställe för många. De går från klarhet till klarhet i utveckling där korruptionen kastas till förmån för tightare demokratiska värden. Det råder ingen tvekan om att det är oerhört långt kvar innan fattigdom och miljöfrågor är utrett och utrotat, men de har absolut rätt attityd, vilja och engagemang.

Jag skulle kunna vänja mig att bo med så vänliga människor som jag mött där. Många av oss klagomurs-stångande Svenskar, ja räkna in mig dit, kan lära oss mycket av folket i världens största demokrati, Indien!

Namaste